Stockholms Fria

Acid-house som efterbörd

Publicerad: lördag 10 april 2004, 1:00 • Uppdaterad: måndag 9 september 2013, 12:49

Det är bäst jag säger det på en gång: jag har aldrig varit mycket för Meat beat manifesto och den våg av electronica som formerades under andra hälften av 1990-talet. Det hade nog med det desperata tuffhetsanspråket att göra; töntighetsauran som lätt börjar omge något som försöker vara coolt och hårt och kaxigt. Jag menar: hur 'tuffa' var Prodigy egentligen?

Kultur

Jack Danger och hans Meat beat manifesto har tröskat i det facket i över 15 år nu, och visst har de delvis formerat genrerna acid house, ambient techno med flera, frågan är bara hur länge en väldigt tidsbunden genre kan leva vidare innan den blir föråldrad. För faktum är att MBM är hopplöst fastskruvade i en estetik som inte var särskilt kul ens när det begav sig. Att sedan Jack Danger (bara namnet!) och MBM ofta lyfts fram som så fantastiskt nyskapande och säger faktiskt ingenting. Nyskapandet händer tydligen på annat håll. MBMs musik är en rest från förr; en efterbörd snarare än en efterklang, och som sådan kan den kanske (om den håller ut) i bästa fall övergå i en kommande acid house-retro. Därmed dock inte sagt att skivan är genomdålig. Den är hygglig - kanske till och med bland det bästa MBM gjort - men om den bara hade kommit 1995 i stället.

På ...in dub görs omstöpningar av låtar från MBMs förra skiva (RUOK? från 2002), på samma sätt som Primal scream gjorde på sin Echo dek 1997. Ambitionen är inte att göra regelrätt dub utan snarare att göra vanliga remixar, och dub-greppet kommer främst genom den pålagda jamaicanska sången som toastas av dj Collage och nån eko-effekt här och där. RUOK? var i sig en rätt ok skiva som hade både medryckande rytm och bra fart, så den här omtagningen fungerar faktiskt rätt bra även om till exempel toastandet inte alltid är till fördel. Slutsatsen blir dock som inledningen, att Meat beat manifesto tyvärr känns hopplöst föråldrade och mest fungerar som nostalgitripp till det tidiga 1990-talet. Om det här åtminstone hade varit en riktig dub-version!

Anders Nilsson Karlin

MUSIK

Meat beat manifesto

Titel: ...in dub

Skivbolag: Quatermass

Anders Nilsson Karlin

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En makalös debut

Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.

Gustav skriver gladare musik

Säkraste vägen till publikens hjärta är att överraska när garden är nere. Den som sett Gustaf Kjellvanders nya soloprojekt The Fine Arts Showcase, med förväntan att det ska låta som när han spelade med brodern Christian i Songs of soil, förstår vad jag menar.

Obehaglig bok om tortyr visar människors ondska

Det är med tilltagande fasa och vanmakt man vänder blad i den här boken. Aldrig tidigare har jag mött så många vittnesmål från fängelser och redogörelser för lidande och tortyr som här, och aldrig heller så hjärtskärande.

Mästerlig melankolisk indiepop från The new year

När Texas-kvintetten Bedhead kastade in handduken för sex år sedan försvann ett av nittiotalets riktigt betydande indieband. Med sin emotionellt laddade men återhållsamt tillbakalutade och melankoliska rock var de, tillsammans med band som Low och Codeine, i hög grad pionjärer för de framväxande genrerna slowcore och sadcore. De sålde inga stora mängder och slog inte hos någon större publikskara. Men de blev kritikerfavoriter och har utövat långtgående påverkan på senare band.

Tokyo Style-festivalen med Keiji Haino som kultgestalt

'Vi har aldrig haft så här mycket folk förut', säger en stolt arrangör. Säkert 150 förväntansfulla entusiaster trängs inne i ett svettfuktigt kvavt Fylkingen, en inte helt vanlig syn.