Stockholms Fria

Stark inblick i en hivsmittad kvinnas liv

Anna Koblanck och Patience Botshelo är båda kvinnor runt trettio, men de lever helt olika liv. Anna bor i Sverige och arbetar som ekonomijournalist på Dagens Nyheter. Patience bor i Botswana och är arbetslös och hivsmittad. Men Anna gick också på ett internationellt gymnasium i Swaziland i Afrika och inför den här boken har hon delvis bott hemma hos Patience för att kunna berätta hur en hivsmittad kvinna i Botswana lever.

Varvat med Patiences berättelse har Anna Koblanck intervjuat läkare, kuratorer och andra aidssjuka och deras efterlevande. Statistik och fakta varvas med personliga berättelser. Botswana är det land i Afrika som drabbats värst av aidsepidemin men trots det anses det skamfyllt att ha hiv. Få går därför ut med att de är smittade, vilket blir lite absurt i ett land där så många drabbats.

När Patience var som sjukast vägde hon 28,5 kilo och alla trodde hon skulle dö, men tack vare bromsmedicinerna återhämtade hon sig. I september 2002 inledde Botswana ett program med gratismediciner till hiv-sjuka och tack vare det kan många leva ett relativt normalt liv, bara de besöker infektionskliniken i Gaborone en gång i månaden.

För att klara att leva med hiv måste man dock söka hjälp i tid. De som är fattigast dör ofta eftersom de inte har råd med bussbiljetten till Gaborone. Jag berördes starkt av historien om Mma Motu som förlorat sex barn i aids och nu ensam ansvarar för femton barnbarn. Hon blir till en symbol för de gamla afrikanska kunskaperna när hon konstaterar att man förr kunde bota mässlingen genom att dricka ett hopkok av getskit och en gren från ett speciellt träd på andra sidan dammen. Men mot aids och cancer fungerar inga sådana botemedel.

Varför har hiv drabbat just Botswana så hårt? Anna Koblanck har inte svaret, hon bara redovisar fakta och berättar människors historier. Språket är typisk tidningsprosa och jag upplever att Koblanck känner sig språkligt säkrare på faktatexterna än på de mer reportagebetonade kapitlen. Det är tydligt att hon har mer vana av att skriva rena ekonomiartiklar än litterär prosa. Däremot går det inte att bortse från hennes engagemang. Hon skriver personligt om sina känslor i inledningen och jag skulle inte ha haft något emot att hon återkom med någon reflexion även i slutet. Detta är dock bara en önskan som jag lätt bortser från med tanke på ämnets angelägenhet. Några dagar till är kort sagt en mycket läsvärd och stark bok.

Marja Beckman

LITTERATUR:

Några dagar till - En ung kvinnas kamp mot aids i Botswana

Författare: Anna Koblanck

Bokförlag: Ordfront

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fransk ghettoroman av ung debutant

Snacka om tajming. Faïza Guènes (född 1985) debutbok kom ut strax före kravallerna i Paris och blev en stor succé i Frankrike. Nu är det svenskarnas tur att läsa om 15-åriga Doria som lever med sin mor i en ghettoliknande förort utanför Paris. Jag har bara sett dessa bostadsområden på tv, men såvitt jag vet får de våra svenska motsvarigheter att likna Djursholm.

Can ger perspektiv på livet

Mustafa Can är en ovanlig skribent i Sverige. Inte bara för att han är född utanför Sveriges gränser, utan också för att han inte är det minsta ironisk. Ofta är han en hårsmån från att trilla rakt ner i klichéträsket, men inte en enda gång faller han över kanten. Kanske beror det på att han skriver direkt från hjärtat, utlämnande och personligt, men samtidigt allmängiltigt.

Fria.Nu

Sorglig och hisnande på samma gång

Cecilia Davidsson har etablerat sig som kritikerälskad novellist. Med sin ordknappa, Raymond Carver-inspirerade stil blev hon en av 1990-talets mest uppmärksammade debutanter. Det sista Cecilia Davidsson gör är att skriva någon på näsan.

En bladvändare, men ingen bra roman

Peter föds i England i början av 1960-talet och får först vid 16 års ålder veta att hans biologiske far är östtysk. Hans mor vet varken vad fadern heter eller om han lever, och järnridån står mellan dem.

© 2024 Stockholms Fria