Hon låter bara läsarna ana vad som finns under ytan, sedan får vi själva fylla i mellan raderna. Jag, som är förtjust i ordrika författare som Salman Rushdie och Gabriel Garcia Marquez, kunde bli lite frustrerad av Cecilia Davidssons noveller, även om hantverket ofta var imponerande.

Hennes debutroman Sjunken hjärna är det bästa jag läst av henne. Inte för att den bryter så mycket från hennes tidigare stil - även här finns mycket undertext. Möjligen finner jag en viss ro i att få stanna hos samma karaktär lite längre (även om boken är 119 sidor kort).

Sjunken hjärna handlar om en gammal man som bor ensam i en lägenhet och som har förlorat minnet. En ung kvinna (från hemtjänsten förmodar jag) besöker honom och försöker hjälpa honom att minnas. Så småningom rullar minnen från ett liv upp, och här blir texten väldigt spännande. Minnena stämmer nämligen inte - de tycks komma från en främmande kristid - i det förflutna eller i en framtid, man vet inte riktigt. Jag associerar till långsamma science fiction-filmer från 1970-talet - här finns samma känsla av att vara något främmande på spåren.

Samtidigt är romanen en sorglig historia om ensamhet och åldrande. Sorglig och hisnande på samma gång.