Tre av de aktuella titlarna är av kvinnliga författare, något man på Vertigo gärna vill påpeka är ett resultat av en behövlig könskvotering. Det bör dock tas utan dess klang av välvilja, då ett par av de här volymerna tillhör det mest intressanta som getts ut av Vertigo på länge.

Mest spännande är mötet med den tyska författaren (och bildkonstnären) Unica Zürn, tidigare närmast ointroducerad i Sverige, som här presenteras med två delvis självbiografiska

psykosskildringar. Zürn föddes 1916 och levde under 50- och 60-talet tillsammans med konstnären Hans Bellmer och vistades tidvis på mentalsjukhus (med diagnosen schizofreni) innan hon 1970 begick självmord. I Jasminmannen beskrivs på mästerligt vis och med ett mycket nyktert språk denna institutionalisering och en irrande tillvaro i skärningspunkten mellan galenskap och geni. Liknande är den korta ungdomsskildringen Mörk vår, om en ung flickas förvirrade sexuella uppvaknande och undergång, vari man dessutom får några av pusselbitarna till Zürns mentala hälsa. Sammantaget är dessa halvdokumentära berättelser både fasansfull och fascinerande läsning, bokstavligen på avgrundens rand.

En annan originell bekantskap är tysk-franskan Gabrielle Wittkop med den mycket vackra romanen Nekrofilen, en öm och vemodig skildring av denna kanske sorgsnaste form av obeständig kärlek. 'För mig åtföljs glädjen alltid av sorgen att veta att den är efemär, att all lycka bär fröet till sitt eget slut', säger antikvitetshandlaren Lucien, vars nattliga vandringar för honom över gravar, olycksplatser och likvakor; här prickas hela registret av nekrofila begärsobjekt in, även spädbarn, dvärgar, nunnor, tvillingar. Wittkops sobra stil lyfter dessutom fram temat utmärkt bra, genom sin pseudoklassiska dagboksform hamnar den stilistisk ungefär bredvid Xavier de Maistre.

Samtidigt med dessa två särlingars verk utges också Mara Lees Hennes vård, uppföljaren till den kritikerrosade debuten Kom (2000). Lite överraskande rör sig Mara Lee här tämligen långt ifrån debuten på många sätt, även om temat liksom tidigare är våld och makt, men nu utan det sexuella inslaget.

Där hon tidigare var isande och otäckt konsekvent i en förbluffande stram form, är Hennes vård mer av vanlig diktsamling än man kunde ha väntat sig. Mest överraskande är hur de politiska inslagen och undertexterna ofta inte får någon resonans genom Lees svala språkdräkt, utan snarast blir rekvisita mot vilka en rad brutala tablåer utspelar sig. Dock lyckas Mara Lee fortfarande vara både knivskarp och obehagligt drabbande utan att falla ner i cynism, och skapar ännu en gripande text som inte lämnar en oberörd. Sammanfattningsvis en succé för könskvoteringen. Dessutom är det en småförlagens triumf, och en dolk i buken på kolossförlagens samlade inkompetens och oförmåga att lokalisera viktig litteratur.

Anders Nilsson Karlin

[email protected]