Men, allt är i sin ordning. För ordningen ser annorlunda ut än vad vi är vana vid. Med ny majoritet i kommunen som gärna ser samarbete mellan näringsliv och kultur är det nya prioriteringar som gäller.
När Red Bull ställer ut konst på Kulturhuset är det inte ett Kulturhusevenemang det handlar om. Det kan man annars lätt förledas att tro om man missar avsändaren på de enorma reklamplanscherna i tunnelbanan.
Kulturhuset har länge hyrt ut sina lokaler till företag, inget nytt i det. Det blir omkring 120 uthyrningar om året. Men ett evenemang av den här typen är ovanligt.

Kulturhusets chef Uwe Bødewadt förstår att vissa uthyrningar stöter på kritik, och inser att publiken kan tro att utställningen hör till Kulturhusets egen verksamhet, men försvarar sig med att han måste dra in 16 miljoner kronor per år.
– Har vi ett etiskt problem? Det är en ständig diskussion. Vi skulle nog inte hyra ut till en militärfabrik. Men jag har inte hört något problem kring det här. För 120 000 kronor kan jag få bättre teater eller konst. Men självklart ska jag akta mig för att sälja min själ, säger han.
När Kulturhuset samarbetade med Åhléns var det ingen som reagerade, berättar han.
– Vi fick till och med årets bästa sponsorpris 2005. Men det gällde barn, och då anses det okej. Det är en ständig diskussion om gränserna för sponsring och jag tycker att det är bra att den förs.
I tävlingen Red Bull Art of Can är villkoret att man skapar konst av Red Bull. Företaget säger sig vilja uppmuntra kreativitet. Förstapriset är 100000 kronor. Det här är inte unikt för Red Bull, många företag vill verka folkliga. För Red Bull ingår allt från lådbilsrally och B-boytävlingar till motorsport och världsturnerande fotoutställningar i koncernens marknadsföring. Det är smart. För de många miljonerna får man förutom sedvanlig namnpublicitet ett gott renommé. I det här fallet från Kulturhuset. Så ser verkligheten ut 2007, säger Uwe Bødewadt.

Red Bull-utställningen måste motsvara sinnebilden för en borgerlig kultursyn. Initiativet är lagom folkligt. Det saknar statliga pekpinnar. Både företag och uthyrare tjänar pengar och allt är frid och fröjd. Det etableras ett samarbete mellan näringsliv och kultur. Alla vinner.
Alla utom den oberoende kulturen. Den riskerar att misstas för att vara något den inte är. Kanske Vladimir Vysotskij bäst illustrerar vad jag menar, i sagan om Sanningen och lögnen: Säkert kan sanningen segra med tiden, men bara om hon kan stjäla som lögnen och ljuga för guld.
Besök gärna utställningen och säg vad du tycker. Men håll i minnet: det är ett reklamjippo, inte konst.