Med snabba steg och stressad andhämtning har jag många morgnar rusat ned för rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation. Ned mot tunnelbanan, samtidigt som rösten hörs allt starkare. Den mjuka och sammetslena rösten som sjunger lugna låtar. Ibland på svenska, andra gånger på engelska. Fred Åkerström, Elton John eller Beatles. Jag saktar in och lyssnar. Mannen spelar på sin gitarr. Han har en klarblå blick och ett vänligt och skäggprytt ansikte. Han ler ofta. Han verkar känna många och småpratar med människor, alla på väg någonstans.
Jag har träffat på honom vid flera tillfällen genom åren och jag har ofta funderat över vem han är.

En sen januarikväll möts jag återigen av hans sång, denna gång på Centralen. En ung tjej går fram och tackar, det är visst hennes favoritlåt han spelar. Sedan går jag fram. Med ett fast handslag presenterar han sig som Per Hellberg.
I ett fik på Odengatan dagen därpå får jag svar på mina frågor. Och lite till.
Per pratar lugnt, är verbal och skrattar mycket. Han beställer en flaska mineralvatten och berättar att han är son till ett konstnärspar och uppvuxen i Södertälje. Föräldrarna skildes när han var runt två år. Vid tolv års ålder flyttade han, systrarna och modern till Stockholm.
- Sedan dess har jag bott i Stockholm, förutom några korta utflykter ut i världen. Från och med tretton års ålder började jag att lifta på somrarna med en kompis som var ett par år äldre. Mamma var ju inte så glad. Vi åkte till Tyskland, Paris och Spanien. Jag spelade, sjöng och raggade brudar, säger Per med ett skratt och tar en klunk vatten.
Tretton år fyllda startade också hans liv som gatumusikant, vid Mariatorget. Musiken har alltid varit en viktig del av Pers liv och redan som liten skrev han egna låtar om vardagliga händelser.
- När jag får en riktig anledning, när jag blir berörd, då skriver jag. För några år sedan flyttade min då tioåriga dotter med sin mamma till Texas. Det blev en jävla bra låt om mitt förhållande till min dotter och om saknaden av henne.
Han är klädd i jeans, svart tröja och vita gymnastikskor. Han ser trött ut men hans ögon gnistrar, nyfikna och klarblå. Han tittar ofta upp innan han svarar.

Det bästa med att vara tunnelbanemusiker är enligt Per friheten.
- Känner jag för att spela tidigt en morgon så gör jag det. Jag kan köra igång kvart i sex på morgonen och spela till åtta, sedan gör jag andra saker.
Per har tidigare hållit kurser i ledarskap och körsång under namnet 'Alla kan sjunga', inte att blandas ihop med Caroline af Ugglas kör. Han berättar även att han skrivit en bok med samma namn: Alla kan sjunga, sång - en kär lek. Han utbildade sig till sånglärare på Stockholms musikpedagogiska institut.
Den största delen av Pers tid upptas av tunnelbanemusicerandet samt av spelningar.
- Jag tar många spelningar. Folk kommer ofta fram och frågar, och den typen av spelningar tycker jag mycket om. De blir så personliga. En kille ville att jag skulle spela på hans examensfest. Han hade sett mig på sin allra första skoldag. Han kom 16 år senare fram till mig och berättade hur jag hade inspirerat honom och att han hade börjat spela musik själv. Han gav mig en kram och en femhundring och bjöd in mig till festen som jag spelade på. En annan gång stod jag och spelade 'Jag ger dig min morgon' när en kvinna kom fram. Hennes mamma hade nyligen gått bort och hon bad mig att spela på begravningen, vilket jag gjorde. Bröllop är kul också.

Vi pratar om Pers förhållande till Stockholm och det faktum att han känner staden innan och utan.
- Förändringarna i Stockholm finns i både stort och smått. Det är små hundar som gäller i dag och alla går omkring och bär på dem, även killar säger Per skrattar och himlar med ögonen. För några år sedan var hundar fortfarande djur som gick själva, nu har folk dem som bebisar eller nallar, det är helt sjukt.
Det är synd om hundarna och framför allt är det ett tecken på att människor har en stark längtan efter närhet, tror Per. Han upplever en markant ökning av folk med problem på gatorna och av ökat 'tiggeri'. Nedskärningarna inom psykvården märks tydligt.
- De som tiggde när jag började spela var folk som sålde något, om än bara tändstickor. Människor hade en stolthet i sitt tiggeri på ett helt annat sätt. Nu lägger sig folk på Kungsgatan med en stor skylt som det står 'kommer strax på' och går iväg och fikar.
Han upplever även en stor ökning av poliser och vakter i tunnelbanan. Han berättar att han har blivit hotad några gånger, framför allt av unga killar.
- Jag säger bara: 'Jag gillar er grabbar, men kom inte och jävlas med mig för jag försvarar mig till vilket pris som helst. Skit i mina pengar så lirar jag en låt ni gillar.'

Något riktigt allvarligt har han aldrig råkat ut för. Däremot upplever Per att det har blivit hårdare i 'tunnelbanemusikerbranschen'. Det kommer musiker från till exempel Polen, Ryssland och Ukraina och spelar på Stockholms gator, vilket medför ökad konkurrens om spelplatserna.
- De är hopplösa att ha att göra med, de kommer från en helt annan bakgrund. De flesta har spelat i orkestrar och varit erkända i sina länder. Står man och spelar någonstans så kan det komma någon och säga att man ska maka på sig.
Ibland tar Per hjälp av polis och vakter för att få stå kvar och spela klart.
- Jag följer bara spelets regler. Gatumusik är gatumusik, säger Per bestämt. Ingen ska komma och mota bort mig om jag står och spelar. Man står max en och en halvtimme på samma plats och det är likadant i Stockholm som runtom i Europa.
Per tycker att många utländska gatumusikanter spelar utan känsla.
- De är ju så duktiga musiker, men de spelar inte den musik de kan utan det de tror att folk vill höra.
- Man ska inte slå sönder tystnaden i onödan. Ska man stå där och spela så ska man ge av sig själv, förmedla någonting som inspirerar och som bygger något, säger Per och lutar sig fram som för att försäkra sig om jag verkligen ska höra vad han säger.

1987, efter en period som han beskriver som otroligt framgångsrik, slutade han med sina ledarskapsutbildningar. Per gav bort nästan allt han ägde, resten sålde han. Han ville ta reda på hur det var, säger han. Samtidigt berättar han om hur mycket han tyckte om sina saker och sitt hem.
I dag är Per inneboende hos sin före detta flickvän. Förutom tunnelbanespelandet skriver han egna låttexter och en bok om pedagogik.
- Jag delar med mig av mina erfarenheter som jag vet fungerar. Jag vill redovisa mina kunskaper för andra pedagoger så att de kan använda sig av det, säger han.
Närmast vill han till USA för att besöka dottern samt försöka sprida sin idé med 'Alla kan sjunga'-kören.
- I USA ska jag kalla mig 'The Voice of Sweden', säger Per med ett skratt. Jag funderar på att flytta dit ett tag, men det kommer att bli svår abstinens efter tunnelbanespelandet.
- Dessutom vill jag spela in en platta med egna låtar under våren, säger han, innan vi skiljs åt för denna gång.