För femton år sedan bildades En annan teater (numera Masthuggsteatern). Rolf Sossnas iscensättning av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll på Larssons Teater godkändes inte av teaterns konstnärlige ledare. Gruppen valde då att spela pjäsen i en annan lokal, Teater UNO. Vid Masthuggsteaterns 15-årsjubileum i dagarna, har stycket fått en vacker renässans där man både i själva iscensättningen och i skådespelarnas arbete mer än endast anar hur väl årens samlade erfarenhet kommit att förstärka speluttrycket.
Lars Ahlins novell har något filmiskt över sig och Sossnas regi understryker detta, antagligen på samma sätt som när pjäsen ursprungligen gavs, med dansant musik från bokens fyrtiotal. Skådespelarna, Helen Jonsson och Martin Nilsson, sjunger tillsammans med dragspel och trummor, först i foajén, sedan i pjässlutet. Men det fantastiska i Sossnas regi är hur väl han lyckas smälta samman litteratur och teater, utan att någondera behöver stryka på foten. Novellen är lika intakt som i boken; det är bara det att teatern lyfter texten några decimeter över scengolvet.
I Råger Johanssons fina scenbild, ett arbetarhem i centralperspektiv med målade golvplankor strålande ut mot salongen, är inredningen lika sparsmakat antydd som på bokens tryckta sidor. Dörren i fonden är både lägenhetens och berättelsens ingång och utgång, både utsida och insida; denna dörr bidrar starkt till att lyfta fram novellens vardagsrum någonstans i Sverige, en scenisk kvalitet som låter novellen förbli vad den är medan litteraturens gränser luckras upp; berättelsens förlopp sitter nästintill tidlöst i väggarna och orden. Det är teatermagi så stark att jag ryser.
Novellen Kommer hem och är snäll är vad den ser ut att vara. Sören, som just har fått löning och supit till med kamraterna, bryter upp när det är som roligast och går hem till sin Tyra som har väntat på honom i fem timmar. Snäll som han är har han tagit med sig en påse med frukt. Den hjälper inte särskilt mycket; oroligt vandrar han omkring i rummet, utan att ta av sig varken rock eller hatt. Replikernas litterära förtecken färgas genomgående av poetiska pauseringar. I ett rytmiskt och nyanserat spel, som i detta lilla tragikomiska stycke om endast femtio minuter, saknas inte vardagsexistentiella bråddjup.