Det finns kanske inga superhjältar i verkligheten. Någon polis eller brandman, och eventuellt någon unik soldat någonstans, kan rädda andra. I verkligheten. Men, jag tror inte att räddarna är så många, och jag tror framförallt inte att det är riktigt som med Bruce W. (Jag kallar honom alltid vid hans riktiga namn.) Nej, är det inte lite som den där reklamen antyder, att superhjältarna nu är de som kan datorer? Elektrikerna och teknikerna. De lite halvtråkiga, med andra ord. Jag menar nu sådana som inte har söndriga vita linnen som blottar det nerblodade brösthåret. Med tanke på hur vårt samhälle är uppbyggt i dag, är det väl ändå den typen av antisuperhjältar vi egentligen behöver?

Jag skulle åka tåg till Stockholm den där enda dagen det snöade vintern 2006, 1 november. Några träd hade fallit över spåret vid Gävle, sa Ryktet. Och inga tåg kunde gå mellan Sveriges två största städer. Eller vidare söderut heller för den delen. På eftermiddagen började det första X2000 långsamt snigla sig uppåt. Väl framme i Stockholm fick vi stå på broarna utanför Gamla stan och vänta i två timmar innan vi kunde åka in. Spåren hade frusit och låst växlarna, sa Ryktet. SJ skickade ut folk med kvastar att sopa på spåren, fick man höra. Och på Stockholms gator var det kaos. En kvinna berättade - på det lååångsamma tåget ned igen nästa dag - att lokalbussen som vanligen tog en halvtimma, hade tagit fem timmar på sig för att köra hem henne efter jobbet den där vinterdagen. Och det är klart, det är ganska lång tid. Min första tanke var dock: 'Gud, va folk klagar! Och vilken typiskt gnällig kvinna i en typiskt gnällig ålder. Här har vi det så bra och så fort minsta lilla händer, så gnäller såna som hon ihjäl sig. Typiskt svenskar! Vi passar dessutom på att skälla ut första bästa servicemänniska i uniform klädsel, så fort nåt händer.' Fortfarande tycker jag så, också, fast andra tanken blev: Vad sårbart det är, vårt samhälle. Vårt infrastukturnät, våra el-tåg, vår kommunikation via datorer och telefoner. Det räcker ju att någon eller något blockerar en liten bit av vår räls, att någon eller något slår ut strömmen, sprutar vatten över gatorna en kall dag... så kan vi inte komma fram, så kraschar allt för oss, så kan vi ingenting. Och så hjälplösa vi blir då. Redan då.

Skönt att titta på Bruce hemma i min lägenhet. Men synd att han och hans likar inte finns. (Måste erkänna att jag inte riktigt vill tro det. Hoppas ännu att han ska knacka på en dag. Tänk om just jag fick tvätta upp hans linne och hänga det på mitt element. Tänk vad vi kunde hinna medan det torkade, innan han måste ge sig iväg ut på uppdrag igen... Nej, stopp! förlåt! Fantasin skenade iväg med mig åt ett helt annat håll, där. Som att privata relationer skulle vara viktigare än fred och försoning, för just mig. Var var jag? Jo, att det är synd att hjältarna inte finns) För, skurkarna finns ju. De som mördar och torterar barn och vuxna, de som gör allt för pengar, de som sätter sig till doms över andra människor de inte vill förstå men endast förakta, de som förstör vår jord. Ni vet.
Jag undrar, när hjältarna inte finns, vem är det då som ska rädda oss? Ifall vi nu behöver räddas, vem ska rädda oss ifrån skurkarna och ifrån de stora farorna? Är det teknikerna? Eller är det politikerna? Gatukontorets arbetare? Forskarna? Miljökämparna? Lärarna? Journalisterna? Alla människor som i sitt yrke bär uniform? De nya generationerna? Demonstranterna? Storföretagarna? Militärerna? Ska vi behöva riva sönder våra linnen och gå ut och skjuta de dåliga, själva? (Jag som inte ens kan prickskjuta på Liseberg. Dessutom är det kallt att gå ut i så små kläder så här års.)
Gode Gud, ifall B nu aldrig kommer och knackar på våra dörrar, låt oss komma på något.