1969 körde Ted Kennedy av en bro på ön Chappaquiddick på väg hem från en fest. Med i bilen fanns en ung kvinna som drunknade. Hennes död rubricerades som en olyckshändelse, men det fanns flera oklarheter kring rättsfallet och Ted Kennedys agerande som gjorde att händelsen blev en stor politisk skandal.

Mörkt vatten utspelar sig 1991, men händelseförloppet i romanen är en nästan identisk upprepning av vad som skedde på Chappaquiddick. En senator flörtar med en ung kvinna, Kelly, på en fest. De ger sig av från festen tillsammans för att åka till senatorns hotell. Senatorn är berusad och kör av vägen. Den unga kvinnan drunknar.

Kring denna korta bilfärd kretsar Oates nya kortroman. Samma scener tas om, ges nya perspektiv, små förskjutningar. Att det är en bilfärd mot undergången är givet på förhand och upprepningarna ger en suggestiv känsla. Oates har som alltid en enastående förmåga att låta minsta lilla beskrivning av en blomma eller en sanddyn andas våld och sex. Allt i naturen pulserar och bultar och vibrerar. Det kan bli lite enformigt men är samtidigt berättigat, för vad Mörkt vatten handlar om är sex och maktrelationer. Punkt slut. I det här korta formatet finns inte utrymme för några utsvävningar.

Oates mejslar ut ett porträtt av Kelly, en högutbildad och intelligent kvinna som lever i en värld styrd av män. En kvinna som har ätstörningar, ständigt oroar sig för att inte duga inför männen och inte har tillgång till sin egen sexualitet. Som när hon kysser en man känner hans åtrå, inte sin egen. Senatorn skildras som aggressiv och utåtriktad, medan Kelly är passiv, foglig, ett offer för yttre omständigheter.

Oates har skildrat utsatta kvinnor i en lång rad böcker. Blonde, Den tatuerade flickan, Jag ska ta dig dit. Listan kan göras lång. Hennes spretiga, ofta febriga teckningar av människor vinner mycket när de ges utrymme. Karaktäriseringar av människor som först verkar platta fördjupas. Få av hennes kortromaner känns lika angelägna.

Kvinnoporträttet och skildringen av den övre medelklassen i Mörkt vatten är så tidlösa att det skulle kunna vara 60-tal. Förmodligen vill Oates säga att situationen för unga kvinnor inte förändrats nämnvärt sedan Kennedy-eran. På Oates 90-tal måste flickor fortfarande smussla med sin sexualitet, anpassa sig till män, spela en underdånig roll. Inget av det Oates säger är på något vis irrelevant eller osant. Tvärtom är det viktiga saker som avhandlas. Men man önskar att Oates inte hade använt så grälla färger i sin teckning av unga kvinnors situation.

Ofta drar Oates upp övertydliga kausala samband mellan Kellys uppfostran och hur hon blivit som vuxen kvinna. Och när Kelly ligger i bilen under vattnet och fantiserar om att stora starka Senatorn ska komma och rädda henne har jag svårt att tro på texten.

I Oates enorma produktion är Mörkt vatten definitivt en mellanbok. Prosan är som alltid vacker, men det här är tyvärr mer sociologi än litteratur.