Ett fåtal har, liksom Abu George, arbete i Jerusalem och därmed tillstånd att passera genom den kontrollpostering som permanentats och nu i alla avseenden är som en gränsstation. Men det är just att passera kontrollen två gånger om dagen fem dagar i veckan som håller på att ta knäcken på honom. Det är den dagliga förnedringen från soldater och poliser som inte går att stå ut med. Att man trots giltigt tillstånd ändå blir stoppad, får vänta och hålls kvar utan skäl. Att man tilltalas som om man är mindre vetande. Att man blir behandlad som boskap.
Detta dagliga gatlopp som pågått i åratal har nu malt ner hoppet hos Abu George. Han som genom åren - trots en allt mer försämrad situation - på ett förunderligt sätt har lyckats hitta något att hoppas på. Nu ser han inte något ljus i slutet av tunneln.

Abu George hör ändå inte till de hårdast drabbade. Både han och hans fru har ännu så länge arbete och inkomst. De flesta palestinier har inte det, utan är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Värst är det i Gaza där folk är instängda mellan havet och det högspänningsstängsel som markerar gränsen till Israel. Där bor över en miljon människor på en yta stor som en fjärdedel av Öland. Med de högsta siffrorna för arbetslöshet och fattigdom. Massor av vanligt folk har varje dag bekymmer för hur de ska få mat till sina barn och sig själva.
I Gaza, såväl som i Betlehem och bland palestinier runt om på Västbanken och i Östra Jerusalem, ökar frustrationen över att allt verkar gå åt fel håll. Det israeliska militära järngreppet som låser och utarmar hela det palestinska samhället är en grundläggande orsak till att uppgivenheten brer ut sig. Till detta kommer den våldsamma maktkampen mellan Fatah och Hamas som splittrar en befolkning som redan är svag och som hellre skulle behöva samlas för att uppnå det nationella oberoende man enligt FN har rätt till.
En palestinsk samlingsregering har nyligen bildats. Det som kommer att avgöra värdet av denna överenskommelse bestäms av vad den säger om förhållandet till Israel och de tre kända krav som ställts på Hamasregeringen sedan den valdes för ett år sedan. Det blir nu säkert en tolkningsfråga om en ny palestinsk samlingsregering kommer att erkänna staten Israel, att ställa sig bakom de befintliga fredsavtalen och att upphöra med våld. Helt säkert kommer Israel att kräva 120 procents tydlighet. Frågan är om USA och EU kommer att nöja sig med överenskommelsens text. Om inte blir det nej till samtal och förhandlingar och fortsatt isolering utan ekonomiskt stöd.

Det internationella samfundet håller alltså trycket uppe på den svagare parten i konflikten. Det är offren för ockupationen som får skulden för dödläget i förhandlingarna. På den starkare, ockuperande parten ställs inte motsvarande krav. Är det nu inte dags att göra det? Så att förutsättningen för samtal och förhandlingar - och ekonomiska kontakter - med Israel är att den israeliska regeringen erkänner staten Palestina, ställer sig bakom de befintliga fredsavtalen och upphör med våld.
Med samma tryck på båda parterna i konflikten skulle stormakterna signalera att man kräver att de måste acceptera varandra inom de internationellt erkända gränserna, att byggandet av bosättningar och murar och allt annat som bryter ingångna avtal måste stoppas, och att våldet upphör. Effektiva förhandlingar under internationell ledning skulle sedan kunna leda till att den i år fyrtioåriga ockupationen avslutas och två fria och säkra stater kan etableras sida vid sida.
Men det måste ske nu! Innan hoppet om en framtid i fred och frihet helt släcks hos Abu George. Och alla andra vanliga palestinier och israeler, som inser att landet mellan Medelhavet och Jordanfloden måste delas i två erkända stater om båda folken ska ha en framtid.