När Frantz Fanon skrev om Tiers Monde anspelade han på tredje ståndet, Tiers État, som var den klass som gjorde revolution i Frankrike 1789. Frantz Fanon såg en tredje världens revolution framför sig.
Fanon är i dag känd som uttolkare av kolonialismen och de förödande effekter den haft på människor och samhällslivet i tredje världen, framför allt i Afrika. Som psykiater visade han insiktsfullt hur förtryckande samhällssystem förändrar och deformerar människor. Men när han skrev Jordens fördömda gjorde han det inte med distans till sitt ämne. Han dikterade boken för sin fru när han låg döende i leukemi, mitt under Algerietkriget, och han var inte bara teoretiker utan väl förtrogen med hur motståndsrörelser fungerar och agerar i praktiken.
Jordens fördömda kan läsas både som en analys av kolonialismens följdverkningar och som en handbok i gerillakrigföring. Fanon trodde inte på kompromisser och stegvisa förändringar. Han menade att kolonialismen måste fördrivas med våld, annars försvinner den inte utan antar bara nya skepnader. Han ställde sig kallsinnig till pacifismen som strategiskt verktyg i befrielsekampen:
Inför den avgörande uppgörelsen går kolonialmaktens bourgeoisi, som hittills förhållit sig passiv, till aktion. Den lanserar ett nytt begrepp, som strängt taget skapats av den koloniala situationen: icke-våld.

Frantz Fanon växte upp på Martinique bland ättlingar till slavar. Han studerade i Frankrike och blev politiskt aktiv i tonåren. Under andra världskriget slogs han som frivillig mot den tyska ockupationsmakten och Vichyregimen. Han såg sig själv som fransman och patriot, och samtidigt blev det tydligt för honom att han aldrig skulle bli fullt ut accepterad i Frankrike. Han skulle alltid ses som en svart intellektuell.
Under Algerietkriget arbetade Fanon som psykiater och behandlade traumatiserade soldater från både Frankrike och Algeriet, och han fick en fördjupad inblick i förtryckets mekanismer. Fanons lojalitet med Frankrike vacklade och till slut anslöt han sig till den algeriska befrielsefronten FLN och slogs mot det land han en gång krigat för.
Jordens fördömda har blivit berömd främst för Fanons analyser av de psykologiska effekterna av kolonialismen. Han skriver ingående om hur kolonialismen påverkar självbilden hos den kolonialiserade, tränger in i medvetandet, skapar ett folk utan egen identitet.
De kolonialiserade folken var så förtryckta att när de skapade en motkultur blev det en panafrikansk och svart kultur, en kultur som uppstod i relation till kolonialisterna, till Europa. Denna motkultur förde rastänkandet vidare istället för att på ett naturligt sätt växa fram ur regionala, sociala sammanhang.
Fanon menar att man återfinner samma slags motkultur i arabvärlden. En stor del av de arabiska länderna har varit kolonier, och även här har en nationell kultur gett vika för en gemensam kultur, en islamistisk väckelserörelse. Denna rörelse som ofta hånas och ogillas starkt i väst har alltså vuxit fram som en motkultur i relation till förtryckarna. Den har inte uppstått som en isolerad företeelse utan under stark påverkan från västvärlden.

I vissa avseenden kan Jordens fördömda kännas lite omodern och inskränkt. Fanon skriver om bönder och olika grupperingar i samhället som om de var livlösa fårskockar med ett och samma tankesätt. Här begår han misstaget att som intellektuell sätta sig över människor och klumpa ihop dem i kategorier. Det är förvånande med tanke på att boken är skriven av någon vars främsta insats varit att visa hur vi i väst ser på tredje världens invånare som en massa utan individer, utan mänskliga ansikten.
Frantz Fanons skärpa som tänkare märks framför allt i analysen av relationen mellan förtryckare och förtryckta. Där är hans insiktsfulla slutsatser lika aktuella i dFacklitteratur: Jordens fördömdaag som på 60-talet.