Några tendenser kan jag dock, helt ovetenskapligt, räkna upp hos poeterna i Debut 2004: Tilltalet är ofta vänt till ett 'du', men också en 'hon' och ett 'vi' förekommer flera gånger.

Resor - såväl yttre som inre - är ett återkommande tema. Däremot hittar jag inga uttalade politiska motiv, och författarna går hellre in på detaljer och närhet med andra människor, än försöker sätta saker i större sammanhang.

Att bedöma poesi är i hög grad en smakfråga. Ofta gillar man något för att det passar ens personliga rytm, medan annat går en förbi fullständigt trots att kvaliteten inte behöver vara sämre. Jag tycker mig i alla fall se varför juryn valde just dessa sex unga kvinnor till årets mest lovande författare. De har alla en stark röst och det finns en självsäkerhet i deras uttryck. Samanthi Kahn bryter till exempel mot de flesta poesikonventioner genom att skriva som ett filmmanuskript. Jag associerar till en abstrakt förfilm på någon filmfestival, fast denna gång rullar bilderna upp för min inre blick i stället för på filmduken.

En annan poet med starka bilder är Sara Hallström. I hennes relativt enkla, berättande dikter kan en oförglömlig scen som denna dyka upp: 'Vi betraktar en mås som försöker äta en ål,/men ålen glider ut genom analöppningen/och rinner fläckig av magsyra ner i sanden.' Jag är inte alls förvånad att Hallström ska komma ut med en egen diktsamling på Norstedts i höst. Hennes dikter berörde mig mest.