Ibland må man dräpa
I min förra krönika skrev jag att jag tycker att svensk debatt äger rum i en ankdamm. Trist att få det bekräftat direkt. Svensk trupp i Afganistan har varit inblandad i eldstrid och en krigsherre/skurk har fått sätta livet till. Omedelbart kommer kravet upp att ta hem svenskarna - sånt här ska inte svenskar ägna sig åt. Vi ska stå på barrikaderna för de mänskliga rättigheterna men prata folk tillrätta. Låter bra i teorin när man sitter hemma i stugvärmen men hjälper knappast dem vars rättigheter kränks. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi ska låta bli att arbeta för en bättre värld i framtiden.
Jag har frågat många svenskar om dom ställer upp på principen om människor lika värde. 99,9 procent säger oförväget 'javisst'! Följdfrågan är given: Hur många svenskars liv är du beredd att riskera för att rädda tusen andra från död och pina? Här börjar de 99,9 procenten att slingra sig. "Vad menar du?" Jag menar att du faktiskt ställer upp på att det är värt att offra fem svenskar för att rädda tusen andra. Ja, det är rent av en lysande humanitär insats om alla liv är lika mycket värda. Reaktionen blir: "Ja, men så kan man ju inte säga!" Nähä, och vad är då annars konsekvensen av människors lika värde - eller är det bara tomma ord? Det hela slutar med att de 99,9 procenten i princip ställer upp på människors lika värde men knappast är beredda att ta de yttersta konsekvenserna. Det är få av oss som verkligen har samma måttstock för alla människor när det verkligen gäller.
När jag kom till kriget på Balkan fick jag följande råd av en erfaren kollega: skjut tillbaka inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk.
Du måste också kunna tala det språket - om du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och de du ska skydda blir bara större.
Varför ska maktfullkomliga regeringar, krigsherrar och skurkar som valt våldet som medel att nå sina mål låta en utomstående part hindra dem, om det inte är förenat med nackdelar för dem själva, det vill säga farligt? Om du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma och låta kränkningarna fortsätta! En gång ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur hans kompani var beskjutna av ett paramilitärt band. Kompaniet hade uppgiften att skydda och frita tvåhundra fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu har vi slut på varningsskott och kommer att skjuta skarpt direkt om vi blir provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Men det var värt all oro i världen! Var det en bluff som gick hem? Nej - ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men alla släpptes fria och många räddades till livet.
Jag har givit order som inneburit att människor dräpts. De som dräptes kanske var lika oskyldiga till kriget som de som räddades. Men de bröt mot folkrätt och internationell lag.
Dem som vi dräpte kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals.
Jag hade hellre dräpt dem som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte internationell lag trots att det - om något - skulle vara en stor humanitär insats. Vad är tio maktgiriga krigsherrars liv mot hundratusen oskyldigas liv? Det är dessa tio som är skyldiga och det är dem vi hjälper när vi är naivt eftergivna!
Det femte budordet behöver tyvärr i vår värld - än så länge - ett tillägg.
Du ska icke dräpa - men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till - då må du göra det.
