Stockholms Fria

För några veckor sedan flög jag till Liberia för att lära mig mer om situationen i det av inbördes strider sönderslagna landet. Min läselitteratur var boken I trygghetsnarkomanernas land, skriven av psykiatern David Eberhardt. Den handlar om hur vi till varje pris söker att minimera riskerna i våra liv med resultatet att vi ökar dem – och att vi inte blir lyckligare av det. Det handlar om cykelhjälmar, kornstorleken på sandlådesand med mera. Det senaste är att ledande politiker på arbetsplatsbesök visar upp sig med en sprillans ny skyddshjälm på huvudet långt ifrån allt som kan ramla ner. Elever under elva år får inte cykla till skolan för att de inte kan läsa trafiken. Jag känner en åttaåring som kör 25-tons grävmaskin sedan han var fem år. Jag var lite tveksam första gången jag såg det och tittade lite extra noga hur det funkade – det funkade jättebra!

Det är gott om konflikter i världen och vi matas dagligen med allt elände som händer i konfliktområdena. Sällan får vi några positiva rapporter, för det finns faktiskt sådana, vilket är en stor brist för att vi ska få en balanserad bild av vad som händer, skriver Ulf Henricsson.

I min förra krönika skrev jag att jag tycker att svensk debatt äger rum i en ankdamm. Trist att få det bekräftat direkt. Svensk trupp i Afganistan har varit inblandad i eldstrid och en krigsherre/skurk har fått sätta livet till. Omedelbart kommer kravet upp att ta hem svenskarna - sånt här ska inte svenskar ägna sig åt. Vi ska stå på barrikaderna för de mänskliga rättigheterna men prata folk tillrätta. Låter bra i teorin när man sitter hemma i stugvärmen men hjälper knappast dem vars rättigheter kränks. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi ska låta bli att arbeta för en bättre värld i framtiden.