Att leva är att riskera att dö
För några veckor sedan flög jag till Liberia för att lära mig mer om situationen i det av inbördes strider sönderslagna landet. Min läselitteratur var boken I trygghetsnarkomanernas land, skriven av psykiatern David Eberhardt. Den handlar om hur vi till varje pris söker att minimera riskerna i våra liv med resultatet att vi ökar dem – och att vi inte blir lyckligare av det. Det handlar om cykelhjälmar, kornstorleken på sandlådesand med mera. Det senaste är att ledande politiker på arbetsplatsbesök visar upp sig med en sprillans ny skyddshjälm på huvudet långt ifrån allt som kan ramla ner. Elever under elva år får inte cykla till skolan för att de inte kan läsa trafiken. Jag känner en åttaåring som kör 25-tons grävmaskin sedan han var fem år. Jag var lite tveksam första gången jag såg det och tittade lite extra noga hur det funkade – det funkade jättebra!
Varför skulle det inte? Våra unga kör ju skjortan av oss äldre med TV-spel och en modern maskin manövreras ju som ett TV-spel. Det handlar om motorik och känsla. Körkortsutbildningen utökas med teoretisk utbildning avseende det alla redan vet – att det är förkastligt att köra med alkohol i kroppen samtidigt som det räcker med några minuters praktisk träning i halkkörning för att få körkort. ”Förkörsrätten” för fotgängare är ett exempel där olyckorna ökat istället för minskat.
Efter några kapitel i boken var det inte utan att jag funderar på om jag skulle överleva i Liberia.
När vi engagerade oss med fredsfrämjande styrkor på Balkan fick jag frågan: ”hur farligt är det – det är ju krig?” Statistiskt hade FN dittills haft en promilles förluster. Eftersom vi var cirka 1 000 nordbor skulle en av oss dö per år. De första två åren dog ingen. Det tredje året, när freden hade kommit, dog tre persomer i olyckor som lika gärna kunnat hända hemma i Sverige och då var förlusterna uppe i en promille. Men vi hade räddade tusentals liv, en faktor trygghetsnarkomanerna brukar hoppa över.
Skälet till att döden inte tog större tull på krigets Balkan var helt enkelt att alla var medvetna om riskerna och kunde hantera dem. Efter trygghetsnarkomanernas måttstock skulle jag redan vara död med tanke på de miljöer jag verkat i. Men jag har tränat hela livet på att hantera ”farliga” situationer, vare sig det har varit att som barn cykla eller klättra i träd, eller senare i livet leva i krigszoner. För något år sedan satt jag en kväll och pratade med Reuters korrespondent på Sri Lanka och han var uppspelt av att på sitt första uppdrag verkligen få vara med i hetluften och uppleva strider på när håll – han var 25 år. En vecka senare besökte jag honom på intensivvårdsavdelningen på General Hospital i Colombo. Han var förlamade från nacken och neråt efter att den bil han åkte i kört över ett gupp i vägen, en mycket vanlig företeelse på Sri Lanka. Naturligtvis hade han suttit och halvsovit utan beredskap och varken krockkuddar eller bälte hade hjälpt honom. Ju mer oförberedda och otränade vi är avseende livets förutsättningar – ju farligare blir livet – och tråkigare.
En gång när jag satt och deppade och en oförstående hemmafront ansåg att jag tog för stora risker kom min assistent in med ett papper och sa:”läs den här chefen”! Och jag läste dikten som slutade så här.
”Att leva är att riskera att dö,
Att tro är att riskera ha fel,
Men risker måste tas, för den största faran i livet är att inte riskera någonting.
De människor som inte riskerar någonting, de gör ingenting, de har ingenting.
De må undvika lidande och sorger, men de kan inte lära, känna, förändras, växa, älska eller leva.
De är låsta i sina uppfattningar. De är slavar, de har gett upp sin frihet.
Endast en människa som tar risker är fri”.
Jag höll på att glömma en sak – jag överlevde Liberia!
Chef för de första nordiska styrkorna på Balkan, fristående krönikör för Fria Tidningar
”Efter trygghetsnarkomanernas måttstock skulle jag redan vara död med tanke på de miljöer jag verkat i.”
Missa inte Linnea Ornsteins krönika nästa vecka
