Enkäter visar att alla tillfrågade är oroliga för klimatet men få drar egna strån till stacken. De flesta vill ha miljövänlig energi - bara man slipper konsekvenser som exempelvis vindkrafttorn och vattenkraft i sin egen närhet. Svensk solidaritet: Mycket snack och lite verkstad! Och det gäller över lag.
Jag medverkade strax före jul i tv-programmet Uppdrag granskning och mitt bland upprördheten över köttfärsen tog man upp riskerna för svenska soldater i den svenskledda EU-styrkan Nordic Battle Group (NBG). Den är nu operativ och kan sättas in i fredsfrämjande uppgifter i krishärdar som Darfur och Kongo. Det som granskades var riskerna för de svenska soldaterna och hur de tas om hand efter hemkomsten från ett utlandsuppdrag. Och visst detta måste naturligtvis tåla granskning. Visst finns det killar och tjejer som mår dåligt av dramatiska händelser, ett litet antal skadas och några dör - och det är sorgligt. Problemet med programmet var att dessa beklagliga nackdelar aldrig vägdes mot nyttan av insatserna.

Under de senaste femton åren har cirka 15 svenskar omkommit i internationella insatser av årligen omkring 1ı000 insatta soldater. Uppskattningsvis något hundratal mår stundtals mentalt dåligt på grund av sina upplevelser men tusenfalt fler medmänniskor har räddats till livet genom deras insatser. Kräver inte solidariteten den risktagningen och uppoffringen? Och den är frivillig!
Soldaten Joakim som deltog i den styrkan jag ledde på Balkan för 15 år sedan berättade i programmet om sina känsloproblem. Men han berättade också att den tacksamhet de som fick skydd visade oss var värd alla problem och risker. Det tyckte också de grabbar som under jul- och nyårshelgen 1993-94 och ytterligare sex veckor skyddade och delvis drev verksamheten vid sjukhusen i Drin och Bakovici. Bägge belägna och isolerade i stridsområdet, ständigt utsatta för beskjutning och hot, fyllda med patienter som var alltifrån handikappade barn, psykiskt sjuka och dementa åldringar.
Det var trettio unga svenskar som bevakade, värmde, matade, städade och begravde. Det kan tyckas att det mesta skulle ha gjorts av andra än soldater, men det var inga andra som hade resurserna att göra allt detta - eller ville.
Jag kan försöka beskriva den miljö jag upplevde när jag besökte grabbarna, men miljön kan aldrig förstås utan att samtidigt känna den fuktiga bosniska vinterkylan, lukten och ljuden från kriget och patienterna. Vi kunde ha undvikit att ta de risker detta uppdrag innebar och lämnat sjukhusen åt sitt öde. Två svenskar hade då sannolikt inte skadads och antalet mardrömmar hade varit färre, men till vilket pris?
Det är sånt här som fredsfrämjande uppgifter till stor del handlar om - inte Rambo-slagsmål.

Ett skäl till att killar och tjejer mår dåligt efter hemkomsten är det stora ointresse omgivningen härhemma visar för deras upplevelser och insatser. Det som fyller deras tankar helt möts med visst intresse första gången det berättas, andra gången får de höra: 'Det där berättade du i går'! Ett första steg att öka solidariteten kan ju vara att åtminstone lyssna och försöka förstå vikten av att några är beredda att ta dessa risker. Och om man förstår hur eländigt folk har det i ett stridsområde kan man ju dessutom uppskatta sin egen situation lite mer.