Trängselskatternas vara eller icke vara är ett ganska osannolikt kapitel i svensk politisk samtidshistoria. Och i fråga om demokrati ett ganska nedslående sådant. Åtgärden, vars i miljöhänseende positiva effekter få ifrågasätter i dag, har möjliggjorts genom att folkvalda flera gånger backat från löften de givit sina väljare.
Inför valet 2002 hade dåvarande socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström lovat att trängselskatt inte skulle införas. Något hon sedan tvingades ta tillbaka, mycket på grund av miljöpartiets starka engagemang i frågan.
Den efterföljande folkomröstningen var ur flera avseenden problematisk. Enbart invånarna i Stockholms stad hade möjlighet att via valurnan påverka beslutet.
Förvisso är det innerstadsbornas närmiljö som påverkas mest av trafiken inom tullarna. Men även boende i ytterstaden påverkades av det ekonomiska styrmedlet, och hade samtliga Stockholmskommuner fått säga sitt hade utgången blivit en annan.

Nästa yrvakna politiska vändning stod allianspartierna för, när de, i strid mot tidigare utfästelser, insåg att opinionen stödde avgifterna.
Den miljörörelse som kämpat för avgifterna gladdes givetvis. Men torsdagens proposition, där regeringen preciserar regelverket för trängselskatterna, grumlar sannolikt glädjen en aning.
På de rosa röstsedlar som stockholmarna i höstas hade att välja mellan stod det, klart och tydligt, att intäkterna från trängselskatten återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Så blir det inte. Istället kommer pengarna att gå enbart till investeringar i vägnätet, i strid mot till och med de borgerliga stockholmspartiernas önskemål.

Det är givetvis ett svek av mått. Som i sammanhanget inte blir mindre av att regeringen begränsar undantaget för miljöbilar till fem års tid. Anledningen är enligt propositionen att allt fler väljer miljöklassade fordon, vilket på sikt kommer att minska den trängselreducerande effekten. Men det ökade antalet miljöbilar är intimt förknippat med de ekonomiska incitament som införts för att stimulera försäljningen. Logiken i att avskaffa dessa, i syfte att förstärka en annan miljöåtgärd, är inte helt glasklar.

Regeringen hävdar att väginvesteringar är miljöinvesteringar. Nya trafikleder ska resultera i kortare restider och minskade utsläpp. En omstridd analys. Men oavsett om den stämmer kan de som röstade ja till trängselskatt för de fördelningspolitiska effekternas skull – att pengar överförs från i genomsnitt rikare bilister till i genomsnitt fattigare kollektivtrafikanter – med all rätt känna sig blåsta.