Labyrinter ger associationer till ord som förvirring och desorientering. I dansföreställningen Act of no reply, som denna vecka spelas på Dansens hus, tar koreografen Helena Franzén fasta på den frustration eller njutning som kan uppstå när man förnimmer en känsla av fysisk förvirring.
Dansarna Katarina Eriksson, Moa Westerlund och Sandra Medina har tilldelats instruktioner som 'finkänsliga skulderblad' eller 'plötsliga skyfall' och tolkat dessa i dansens form. De har också fått föra dagbok kring arbetet, och resultatet har vävts in i föreställningen.
- Det började med föreställningen Apart förra året, berättar Helena Franzén. Där skulle dansarna tolka fysiska instruktioner och de ombads föra dagböcker över sina upplevelser. Det har vi jobbat vidare på i den här föreställningen. Dagböckerna har fått sin plats på scenen.

Även denna gång har Helena Franzén samarbetat med musikern Jukka Rintamäki från Silverbullit.
- Sättningen är kontrabas, slagverk och gitarr. Det är inga traditionella låtar i egentlig mening utan musiken är komponerad speciellt för föreställningen.

Dansar du själv?
- Ja, men koreografin har tagit över för närvarande. Utgångspunkten för koreografi är ju kroppen. Jag jobbar inte med manus själv utan koncentrerar mig på rörelserna i nuet. Det handlar helt enkelt om att låta kroppen och dess rörelser berätta.

Vad föredrar du som uttrycksmedel, dans eller koreografi?
- Jag tycker att båda har sin tjusning. Det är roligt att få dansa tillsammans med andra. Men det finns också en tjusning i att få överföra idéer till dansarna. Båda sätten innebär att skapa och har olika dragningskraft.

Helena Franzén har gått balettskola och studerat koreografi. Hennes bas är Stockholm, men hon har också arbetat mycket i övriga Norden och Baltikum.
- Men det är svårt att inte vara i Stockholm och hålla på med modern dans eftersom inspirationskällorna finns här, säger hon.

Sysslar du enbart med modern dans eller också klassisk balett?
- Jag började ganska sent ur en dansares synvinkel. För mig passar inte den klassiska baletten som uttrycksmedel. Det finns ett universum i den moderna dansen som för mig saknas i den klassiska baletten.

Modern dans har kanske en del gemensamt med en teaterföreställning. Vad har du för synpunkter på det?
- Jag som koreograf forskar i rörelse medan en regissör vill uttrycka sig med repliker. Den gemensamma nämnaren är att det handlar om visuella konstformer i båda fallen. Modern dans är enligt min mening i så fall mer kopplad till film och musik än teater. Man försöker uppnå ett upplevelsetillstånd utan att sätta ord på det.
Act of no reply ges på Dansens hus 16-19 april.