Jan Ericson hittar i Mullvadens roll precis det där aningen surmulna draget i både mimik och fysiskt utspel som är signifikativt för karaktärens egenheter, ordentlig samlare och noggrann hemmapysslare. På nästan samma vis fast tvärtom gör Sara Klingvall, med Igelkottens piggigt gladlynta, överraskande infall.

Berättelsens små förflyttningar över scenen vilar i ett så koncentrerat här och nu att till och med de båda vännernas söndagsutflykt blir helt och hållet överskådlig. I en scenbild vars enkla och lättflyttade element kvickt och lekfullt ändrar miljö, till och med ett häftigt vrålåk och en buss, båda så finurligt skapade att de båda vännernas fantasifulla påhitt tycks utgå från lekrummet. Till det kommer smittande musik och fina sångtexter som bidrar till att vidga och fördjupa skeendet.

De som har läst Höglunds och Lundkvists böcker känner nog genast igen sig i Mullvadens hus eller i den asfalterade väg i vars mitt han ursprungligen hittar Igelkotten sovande. Mullvadens välstädade hus hyser var sak på sin plats, från kaffekopparna i skåpen till compact living-säng. För att underhålla sin goda vän Igelkotten, när han tar sig en liten lur, får hon låna hans viktigaste bok som mest handlar om underjordiska tunnelsystem.

Olikheterna i temperament är det lilla styckets huvudsakliga och starka drivkraft. Mullvadens litet ängsliga sävlighet står mot Igelkottens ivriga uppfinningsrikedom. Ett gott humör leker hela tiden mellan raderna, under söndagsutflykten eller något av pjäsens alla äventyr. De hittar till och med ett antikt minnesmärke, för det anser Mullvaden att man bör göra när man går på utflykt, en telefonkiosk, från den gamla goda tid då man plägade stå och tala i sådana.

Kort sagt är det en väldigt rolig och underhållande föreställning som genomgående alstrar drivor av skratt från barnpubliken. Rekommenderas.