The Dude gör som varje god filmhjälte ska göra. Han springer fram till det tomma blocket och drar med en blyertspenna över det tomma pappersarket.
Både The Dude och vi som tittar vet vad som ska komma. I reliefen som framträder ska det stå ett ord, kanske ett namn, eventuellt ett nummer, eller i vilket fall någon form av viktig pusselbit vars fulla betydelse vi nu antagligen bara kan ana. Men under The Dudes penna visar sig istället en enkelt tecknad man med erigerad penis. Ingen ledtråd, inget som för berättelsen vidare eller som senare kan komma till användning.
Det är en scen som riktar uppmärksamheten på betraktarens förväntan och medvetandegör tittandet, och under några sekunder smälter även tittarens och aktörens position samman i en gemensam förvåning.

På Väsby Konsthall pågår just nu en ambitiös utställning som på ett liknande sätt leker med konventionerna. I ett av de mörklagda rummen kan besökaren betrakta hur pendeltåget rullar in på parkeringen i Märsta, och den som liksom jag sett ett antal graffitifilmer förväntar sig att någon ska rusa fram och göra en målning.
Men icke, precis som i The Big Lebowski kommer min förväntan på skam. För På spåret är en graffitiutställning som inte är en graffitiutställning utan en iscensättning av den ruffiga tågspårsmiljö där graffiti ofta görs, dessa blodådror som binder samman stadens alla förorter som konstnärerna själva formulerar det i programförklaringen. De framträder inte heller under tags utan med sina riktiga namn och de har samarbetat för att skapa en gemensam installation med syftet att dela med sig av graffitimålarens upptäckarlusta.

En vanlig invändning är att graffiti inne i gallerirummets vita kub befinner sig utanför sin riktiga kontext och att den inte riktigt passar i miljön. På spårets sex konstnärer svarar med att ta in kontexten i galleriet. Utställningen är resultatet av vandringar längs pendellinjen mellan Stockholm Central och Märsta där man samlat ihop bråte både med och utan graffitikoppling.
Mycket av den graffiti som finns består därmed i en mening av ready-mades. Så till exempel det i mitt tycke starkaste enskilda graffitiverket: en sliten Circle-tag gjord runt 1988 på en nu vackert rostig skåplucka.
Spårfynden har iscensatts tillsammans med ett antal videoprojektioner och olika ljud. En av projektionerna visar på två komprimerade minuter hur de sex konstnärerna gör totalt åtta målningar vardera på samma vägg. Fokus ligger i linje med övriga utställningen helt på processen och kameran dröjer inte vid ett enda färdigt verk.

Allt det här låter ju spännande, men hur fungerar det då? Tja, sådär. Å ena sidan uppskattar jag verkligen det okonventionella greppet, experimentlustan samt viljan att dela med sig av graffitimålarens upplevelse av staden. Å andra sidan går det att ifrågasätta hur mycket installationen egentligen lyckas förmedla av just det sistnämnda. Som föredetting i graffitimåleriet har jag själv sprungit runt på spåren och tycker inte att utställningen riktigt når fram till mig, utan det ändå blir något aningen teatralt över helheten. Jag landar snarare i minnen av barndomens besök på etnografiska utställningar där barnen skulle få möta fjärran folks vardagsliv än i tonårens spänning kring spåren.
Fast kanske lyckas utställningen bättre fånga den som aldrig själv sysslat med graffiti.
Min invändning hindrar inte att jag inser att det här är den mest ambitiösa och avancerade utställning om graffiti som stockholmarna kunnat se på mycket länge.