Reilly är före detta elev till Nochlin och skriver i utställningskatalogen att de båda utställningarna kan ses i förhållande till varandra och som en inramning av trettio års feministisk konstpraktik och teori. Hon sticker inte under stol med att mycket har förbättrats under dessa trettio år, samtidigt som man inte får låta sig förledas av tecknen på jämställdhet i konstvärlden: women have never been, nor are yet, treated on a par with white men.
I katalogen får man också veta att curatorerna utgått från bredast möjliga definition av begreppet feminism och att de valt konstnärer både med och utan öppen feministisk dagordning.

Utställningen är strukturerad efter fyra olika teman: livscykler, identiteter, politik och känslor. Milica Tomics (Serbien) nio minuter långa videoloop I am Milica Tomic bygger på upprepning och förändring. Allt sårigare och blodigare manifesterar hon sitt namn och hävdar att hon är olika nationaliteter på respektive lands språk: Soy Milica Tomic. Soy Boliviano. Jag är Milica Tomic. Jag är svensk. Visst passar verket bra där det återfinns under identitet men å andra sidan skulle det lika gärna kunna fungera under politik. Tanken är att temana ska vara så generella att de ska fungera som plattformar för att manifestera individuella och kulturella skillnader som en positiv kraft, men i gengäld är kategorierna så breda att många av verken skulle kunna ta plats i vilken som.
Under politik återfinns kinesiska Yin Xiuzhen verk Washing the River (1995), vilket består av fotodokumentation från en performance där konstnären tillsammans med förbipasserande människor tvättar två kubikmeter förorenat, fryst flodvatten. Det presenteras som exempel på en eko-feministisk hållning – ett perspektiv som kombinerar en analys av kvinnors samhällsposition med en kritik mot miljöförstörande rovdriftsekonomi.

Svenska Annika von Hausswolffs uppmärksammade, numera närmast utslitna, fotosvit Tillbaka till naturen (1992) finns under livscykler, alldeles intill den tyska konstnären Claudia Reinhardt som i verket Sylvia gestaltar Sylvia Plaths självmord med huvudet instucket i en gasugn. Det är en del av serien Killing Me Softly (2000–2004) där Reinhardt med sig själv som modell iscensätter en rad berömda kvinnors självmord samt pekar på att de i mycket blivit kända just genom och efter sin tragiska död. Först ställer jag mig frågande till om det sista verkligen stämmer vad gäller Plath, men efter att ha kontrollerat så inser jag att hennes berömda roman Glaskupan utkom under pseudonym samma år som hon dog, och de mest kända dikterna först postumt.
Också i identiter återfinns en rad konstnärer som arbetar med olika maskspel. I Venus Baartman gestaltar den sydafrikanska konstnären Tracey Rose Saartjie Baartman – en kvinna som i början av 1800-talet togs från Afrika till Europa för att visas upp till allmän beskådan. I Self-Portrait as Marcus Fisher I visar israeliska Oreet Ashery upp sitt alias under vilket hon rör sig i staden som chassidisk man, med referenser till såväl Marcel Duchamp som Cindy Sherman. Salla Tykkä (just nu aktuell på Bonniers konsthall) har tagit plats i avdelningen känslor med en kort svartvit video där en kvinna med bar överkropp boxas med en storvuxen man. Genom att skifta musik förändrar hon effektivt och elegant stämning i verket.

Jag ska erkänna att det är med blandade känslor jag besöker den här typen av gigantiska utställningar. En känsla av otillräcklighet infinner sig lätt när man ska förhålla sig till verk av en så stor mängd konstnärer och vars verk speglar en räcka olika tonlägen och praktiker. Än värre är att försöka ge något slags rättvisande referat. Samtidigt finns det onekligen en poäng just i att visa upp den bredd av konstnärskap som på olika sätt tar upp feministiska perspektiv eller berikas av att visas i denna kontext. Kanske är det som praktisk manifestation och teoretisk plattform som utställningen blir allra viktigast.

Slutligen: i katalogtexten påpekas att frågor rörande kön, etnicitet, sexualitet och klass överlappar varandra. Men medan man väl argumenterar för att framför allt de två förstnämnda fortfarande är viktiga faktorer i skapandet av konstnärligt värde så faller klassaspekter i mångt utanför diskussionen. Antagligen är skillnad när det kommer till klasstillhörighet mer problematisk att hantera inom samtida konstdiskurs. Så om Global Feminisms pekar på de möjligheter som transnationella feminismer erbjuder, så visar den indirekt på hur underutvecklad diskussionen är och hur mycket som återstår innan man på allvar kan hantera klass.