Redan efter en sekundsnabb genombläddring går associationerna till Gunnar D Hansson. Både upplägget, det encyklopediska, och ämnesvalet, de hominider vi räknar våra anor från, har ju framgångsrikt plöjts och vänts i dennes AB Neandertal. Men kanske är jämförelsen orättvis. Edvardssons bok framstår i ljuset av Hanssons som så färglös att man inte ens kan avgöra om det rör sig om en blek kopia eller ett aldrig färgsatt original.

I sin vilja att vara encyklopedisk behandlar Edvardsson utan vidare djuplodning alla upptänkliga reliker och bevarade mänskliga kvarlevor. I knappa fyrtitalet textstycken avverkar hon mossfynd, Lucy, helgonreliker, Pompeji, fossila fotspår, Andréexpeditionen och mycket mer, för att avsluta med en avsiktligt vagare definierad avdelning som möjligen är avsedd att vara gåtfull.

Här och var inskjuts tämligen osmälta referenser till DNA, audiovisuella system, analoga och digitala sekvenser, den enklaste alifatiska aldehyden HCHO och annan förment vetenskaplig terminologi. Detta för att ge sken av... ja, vad? Till de tristare återkommande inslagen hör också den genomskinliga förvåningen. Exempel: 'Vi har ätit hjärnor och vildgräs' (Oooh!) eller 'Ur expeditionens bandspelare strömmar Beatles' (Är det därför hon kallas för Lucy!) eller i avslutningsnoten 'De största bensamlingarna finns på Historiska museet i Stockholm där cirka 150 ton ben förvaras' (Oj, så mycket!).

Något av denna förvåning kan säkert förklaras i den uppdelning av sig själv författaren gör i den inledande texten: 'Det är någon annan som gräver fram ben. Jag har aldrig samlat något med vilja.' Denne andre, som rest land och rike runt för att beskåda och i andanom samla på sig benhögar, ryms också inom författaren själv. Motsättningen inom diktsamlingens jag skulle kunna leda till en komplexare behandling av ämnet, men Edvardsson är så fast i sin uppdelning att den bara ytterligare bidrar till samlingens schematiska lättja.

Vad vill då det hela säga? Därom tillåts vi inte sväva i intresseväckande tvivelsmål. Den tidigare citerade inledningstexten fungerar som ett raster genom vilket hela diktsamlingen ska läsas. Det handlar om sökandet efter ursprung, om bekräftandet av ursprunget inom sig själv, om livet som går vidare i en mutation 'slungad från livmoder till livmoder'. Det mesta lika många gånger omtuggat som ett middagsmål hos kannibaler.

Samlingens avgjort mest lyckade vinkel är några rader med betraktelser om hur urmänniskan, när skogarna började dra sig tillbaka, lämnade träden och tog sig ner på savannen. I stället för att vara så förtvivlat upptagen med detta att vara människa, ges det utrymme för att bli det. 'I skymningen hon ned för att bli människa. / Lägger ifrån sig en rörelse av djur' eller 'Sedan orden / hur hon uttalar dem som alltmer trädlösa.' Hade detta spår fått utveckla sig kunde det nog resulterat i några hyggliga dikter.

Till sist tillåter jag mig som sakletare och skrotsamlare en banal anmärkning om ett av samlingens viktigaste teman: den odödlighetstörst som är förknippad med bensamlandet. Den kan tyckas höra samman med föremålen, de döda, men det behöver nu inte var ben man samlar.

Även en samling böcker eller tekoppar kan ge samlaren den där ångestspetsade, rusiga känslan av odödlighet - precis som de världar som presenteras av Livets Ord och Playstation 2. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Edvardssons debut.