Nio fångar väntar i den täckta lastbilen. Sudaryono, 21 år, ser en efter en av sina fängelsekamrater kliva ut i mörkret. Han hör ljuden: Regnet som faller och hejaropen från militären innan de avlossar skotten.
- Pang, pang, pang, säger Sudaryono och siktar med pekfingret från höften.
Så ler han. Då var han skräckslagen.
Det var i februari 1966, vid byn Simping nära Solo på centrala Java. Lastbilen stod parkerad på en bro över en flodfåra, upp till brädden igentäppt av mörk lavasand.
Vulkanen Merapi överblickade från avstånd scenen: Människorna som avrättades och männen från trakten som sedan flera timmar tillbaka grävde ned kropparna i sanden.

Just här började den 20 oktober 1965 massmorden på kommunister på centrala Java. Det hade då gått knappt tre veckor sedan det påstådda kuppförsöket i Jakarta, då sex generaler mördades och en motoffensiv organiserades under general Suharto, som snart tog över makten från president Sukarno.
Vem som låg bakom kuppen är ännu ovisst, det enda man med säkerhet vet är att landets kommunistparti PKI - som under president Sukarnos tid vid makten växt till en massrörelse - fick skulden. Massiv propaganda framställde kommunister som djävulens anhang och konstruerade en atmosfär av att antingen vara för eller emot PKI. Det möjliggjorde en klappjakt på kommunister, som blev ett av 1900-talets värsta - men kanske minst omtalade - massmord. Hundratusentals män och kvinnor fängslades, och det var från fängelserna många av dem som senare avrättades hämtades, liksom Sudaryono den där morgonen.

Han står på en stig längs en grönskande kant som sluttar brant ner mot vattnet. Långt där nere hukar en gammal kvinna i sarong. Sanden är borta nu och vattnet rinner jämnbrunt och grunt under den bro som ersatt den gamla. När sanden hämtades för att användas som byggnadsmaterial, runt tio år efter morden, hittades här skallar och ben från människor, och ingen visste varför.
Utom Sudaryono, som hade varit här.
Klockan var runt fyra på morgonen när gryningsljuset räddade honom. Folk började samlas, männen med spadarna var trötta och militären säkrade sina gevär för den dagen. Sudaryono och hans tre återstående medfångar kördes tillbaka till fängelset.
- När jag kom tillbaka föll jag ner på knä och tackade Gud, säger Sudaryono och upprepar gesten från då; på knä i gräset höjer och sänker han pannan och händerna mot marken. Så studsar han upp igen och visar sitt breda leende och blänkande ögon. Han skrattar länge, högt och hjärtligt åt minnet av sig själv den morgonen för 40 år sedan.
När han kom ut ur fångenskapen ville han, liksom många andra före detta fångar, dokumentera vad som skett. Först ett år efter frigivningen vågade han. De var många som hjälptes åt; vänner samlades, pratade om det som hänt och samlade ihop information från olika håll. Fick lite här och lite där, räknade och lade ihop.
Enligt Sudaryonos beräkningar dödades, under loppet av några månader, 1 700 människor vid denna flod. Offren var fångar från elva olika fängelser, utpekade som kommunister och fängslade utan rättslig process.

Hur många som sammantaget dödades under 1960-talets utrensningar i Indonesien vet ingen. Allt är uppskattningar och siffrorna rör sig mellan en halv miljon och tre miljoner. Det finns skäl att tro att det från olika håll finns en vilja att antingen överdriva eller hålla nere siffran, och dessutom har ännu ingen heltäckande undersökning gjorts.
När jag frågar Sudaryono hur många av hans vänner som dog under den här tiden utbrister han 'många!'. Dessutom försvann tre personer från hans by, fyra släktingar samt hans far. Han vet inte var eller när de dog, bara att de 'ännu inte kommit hem'. Fadern var medlem i BTI, Indonesiens Bondefront. Själv var han - liksom de flesta andra tonåringar här - med i IPPI, Indonesiens Studentrörelse.
Kommunistpartiet PKI hade etablerat sig starkt på centrala Java och många var medlemmar i en rörelse för att 'alla var det' i deras by. Var området ett jordbruksområde var folk BTI:are, till exempel.
Alla de 20 miljoner människor som var medlemmar i någon av massorganisationerna med koppling till kommunistpartiet PKI riskerade att drabbas. Också familjemedlemmar till kommunistsympatisörer fanns bland de dödade, liksom Sukarnoanhängare och etniska kineser.

Utomo Semaun reser sig från sin stol vid köksbordet i sitt hem i Semarang. Sträcker sig mot riskokaren som stått på hela dagen, lyfter locket och tar en skopa till. Tar för sig av middagskycklingen och väljer huvudet, med de halvslutna ögonen och hårlösa dragen i det nyfriterade skinnet. Han har alltid gillat huvuden, vet inte varför, även fiskars om han inte fått en sådan klåda av fisk.
På ön Buru vid Moluckerna, där han och tusentals andra kommuniststämplade indoneser dumpades på 60-talet, bodde de långt från havet. De jagade vildsvin, och staten gav dem kor. Kalvarna gömde de i skogen, liksom en del av risskörden. För varje flaska olja de utvann ur träd åt militären, fyllde de en åt sig själva. Likadant med timret, som skeppades nedåt kusten; under båtens däckbrädor gömde fångarna ett par extra stockar.
Utomo Semauns ögon blänker gäckande under det vita hårfästet. Man fick inte vara dum, då hade de inte klarat sig. Det var svårt de första veckorna, innan singkongen (cassavan) mognat, men så småningom hade de huggit ned skog och vänt jorden och lett vattnet till riset, som aldrig tidigare odlats på ön. Genom slavarbete kom Buru att bli Moluckernas viktigaste risproducent.

Utomo Semaun hade varit kommunist sedan skoltiden, då holländarna med sin rasdiskriminerande ordning fortfarande styrde landet, och 1965 var han medlem i partiet. Snart började människor omkring honom fängslas och dödas.
Han var inte rädd, säger han och blicken är stadig, som alltid fylld av en tvetydig underfundighet, som en livshållning: Håll humöret uppe, och distansen. Låt inget överraska dig!
- Det fanns redan i våra tankar, hos oss vänsterfolk, att om vi förlorar kan de ta oss. Om de tar oss så dödar de oss. Alltså måste vi vara redo. Det tjänade inget till att vara rädd, vi visste att det var så det var.
Ett år höll han sig undan, levde som en hemlös och gömde sig där han kunde: i väntsalar på sjukhus och tågstationer, bland marknadsfolket som väntade på gryningens kunder.
När han till sist greps höll han till i ett tomt hus i Jakarta. Klockan tre på natten den 8 december 1966 knackade militären på dörren.
- Jag gick upp, öppnade och de steg in. Om jag nu skulle tillfångatas, så låt det ske! Jag tvättade mitt ansikte, bytte kläder och lät mig tas till fånga.

Kommunistpartiet hade skaffat sig många fiender runtom i landet, efter att ha engagerat sig i ett otal konflikter som rörde politik, jordägande och religion. Även civila kom att delta i dödandet.
Man har ibland velat betona det spontana i dödandet, hur indoneserna löpte amok och dödade vem helst som kom i deras väg, men fakta som framkommit visar att morden var tydligt styrda och underblåsta uppifrån - från militären under Suharto och från USA. Tidigare hemligstämplade dokument, som offentliggjordes 2001, visar att USA aktivt stödde morden genom en uppmuntrande hållning, 'dödslistor' med 5◊000 namn på kommunister - som bockades av efterhand de dödats - samt införsel av vapen och kommunikationsutrustning.
Amerikanerna var rädda att länderna i Sydostasien skulle falla som dominobrickor för kommunismen. Inom den indonesiska militären hade länge funnits ett missnöje med president Sukarnos eftergifter för kommunistpartiet PKI, som vid sextiotalets mitt växt till världens tredje största kommunistparti, näst efter Kina och Sovjet.
Den indonesiska militärens elitstyrka RPKAD, som var speciellt organiserad för att döda PKI-anhängare, tränade och försedde antikommunistiska grupper med vapen, bland annat den muslimska ungdomsorganisationen Ansor. Framför allt uppmuntrade de dessa unga till att döda och försäkrade dem om att det de gjorde var rätt och i enlighet med Allahs vilja.

Byn Gebugan nära Semarang var starkt muslimsk och de flesta unga var med i Ansor.
Också Suwandi, som bor kvar i byn.
- Jag såg bara på, jag gjorde ingenting, säger han.
Han upprepar det flera gånger, dinglar med benen och tittar ned, ler hastiga leenden. I ögonen blänker ett 'vad skulle jag göra', som ville han ursäkta sig, eller av skam.
- De stackarna, de stackarna.
Han sitter på en träsäng i sitt hus, med väggar av bambu och välstampat jordgolv, en kort grusväg från den stora vägen. Han kände väl de människor som höll i vapnen den där eftermiddagen 1966, då han såg människor dödas.
- Platsen syns härifrån, säger han och gör en gest mot skogen som reser sig bortom de våta fält som omringar bostaden.
På väg dit kränger jeepen över vägen, saktar ned vid vattenfyllda gropar. På höger sida om vägen stupar det nedåt och i sluttningen växer bambun matt beigegrön i knippen, med lena, höga stammar.
Så öppnar sig landskapet: på höger sida breder risfälten ut sig, till vänster ett gräslandskap. Vita betande getter spärrar för en stund stigen och föraren stannar jeepen. Sällskapet kliver ur och går till fots upp mot planteringen, i skuggan av lummiga träd med mörkglänsande blad: Muskotträd som fällt en och annan doftande nöt, en gång i tiden så hett eftertraktade av holländarna. Luften är varm men friskare här än i låglandet.

Suwandi går med lätt framåtlutad hållning, i◊plastsandaler, keps och klassiskt mönstrad batikskjorta. Han ser sig uppmärksamt omkring, och med armarna pekar han ut platserna. Här var två gropar, tätt intill varandra, och här en. Fyra gånger fyra meter, tre och en halv meter djupa.
Han var 17 år när han bevittnade morden här, det var under fastemånaden, säger han, i januari 1966. Groparna grävdes av arbetare från muskotplantagen, omkring 20 stycken, och de som ville fick sedan stanna kvar för att, tillsammans med folk från trakten som hade modet och viljan att närvara, se på.
Suwandi grävde inte, han kom enbart för att titta. Han visste inte vad han skulle få se, var bara nyfiken, liksom andra bybor. Ville veta.
Det var vid tretiden på eftermiddagen och fortfarande ljust, minns han. Där borta, ett tjugotal meter ifrån den ena gravplatsen, stod lastbilarna. Det kom fyra lastbilar den eftermiddagen. Militären väntade vid bilarna medan inhyrd arbetskraft skötte dödandet. Två åt gången hämtades fångarna ur en lastbil och beordrades sätta sig på kanten av groparna. Tummarna fastbundna bakom ryggen. Bland dem som såg på grät några och ropade 'kasihan!' - nåd, förbarmande.
Fångarna, män och kvinnor, sköts en i taget med maskingevär i nacken från nära håll och föll så genast ned i sin grav.
- Som kycklingar till slakt, säger Suwandi lågt, för andra gången den här dagen.
- Stackarna, de hade ju inte gjort något fel, vad jag förstår.
En kvinna, Bu Riamah, utropade innan hon dog att om de skulle döda henne fick de skjuta henne i skötet. Det gjorde de, säger Suwandi, och han visar var.
Han minns också en annan kvinna, vars huvud flög av i skottögonblicket. Den man som tvingades hämta huvudet blev senare galen. Han dog nyligen, liksom den av de två bödlarna som var från byn.
- Annars hade jag inte kunnat berätta det, säger Suwandi och skrattar till, men nu kan jag vara helt öppen med allt.

Under president Suhartos dryga 30 år vid makten var 1960-talets massakrer tabubelagda och vittnesmål som dessa sällsynta. Tystnaden låg i mångas intresse, eftersom militären medvetet sett till att så mångas händer som möjligt fläckats med blod.
Det dröjde 10 år innan Utomo Semaun blev fri, och över 20 år till innan han och andra före detta politiska fångar från den tiden på allvar började kräva upprättelse. Efter Suhartos fall 1998 bildades LPRKROB, en organisation som består av före detta fångar samt barn till offer för massakern 1965-66.
I en ring på blekt mönstrade plastmattor, över ett vältrampat jordgolv i en by strax norr om staden Purwodadi på centrala Java, sitter 18 män och två kvinnor, alla medlemmar i LPRKROB. De lyssnar uppmärksamt på Utomo Semaun, ordföranden, som pratar länge - om vad de sysslat med den senaste tiden, om brev som skickats och krav som ställts. Han pratar politik: Om konflikter i världen och i Indonesien och om de senaste regeringarnas misslyckanden när det gäller rättviseskipning.
De kallar sig korban - offer. De flesta har utstått misshandel och förnedring, en del tortyr. För att få dem att erkänna sin inblandning i kuppen den 30 september var det vanligt att de kläddes av nakna, blev slagna med olika föremål, fick elchocker och cigarettglöd på känsliga kroppsdelar. Många kvinnor våldtogs.
Bland de en och en halv miljon före detta politiska fångar som nu lever är det många som fortfarande är rädda - för att berätta, för att förtryckas igen. Det finns de som pratar om tiden då som 'bara bra', som förträngt, och de som vill lägga det bakom sig, låta de döda vila.
Men de som samlats i Ngaben kräver återgäldning. Över 40 år efter det som hände bär de på en känsla av oförrätt: 'Jag hade ju inte gjort något fel.'

Förmiddagsljuset letar sig in genom en dörröppning i bambuväggen. De flesta har blicken fästad vid Utomo Semaun. Någon tar ett bloss, stirrar ut i fjärran. Fat med kokt singkong och karameller kommer fram, teglasen med lock står länge orörda. Det är allvar i luften men också en slags stolt lycka, över att samlas för en gemensam sak, över att inte ge upp. Det ligger självrespekt i det, en människovärdighet som de har fått bygga upp igen genom åren, med stöd av varandra.
En man vars far ligger med knäckt nacke under jord inte långt därifrån sitter med böjt huvud. Han känner ännu olust när han tänker på sin barndom, hur varje dag blev en kamp för mat och hur folk var rädda, han fick inte komma nära och vännerna drog sig undan.
I Indonesien blev en kommunist lika med en mördare. De fick axla rollen som ateister - något mycket dåligt i det andliga Indonesien och en föreställning som på många håll lever kvar. De framställdes som ett hot som till varje pris måste undanröjas.
Under Suhartos 32 år vid makten upprätthölls bilden. Alla som arbetade med information indoktrinerades, inklusive journalister och lärare.
- Det gjorde att vi barn hatade kommunister, jag också, säger Witono Haryadi, son till Utomo Semaun och 'kommunistbarn'.
Han sitter på en skakig buss mot Ungaranbergen och har tänt en Djarumcigarett som får vila mot det jeansklädda vänsterknäet. Plastsätet klibbar. Med hjälp av en höjd högerhand och en röst som i larmet från motorerna betonar varje ord, berättar han att det finns de som hatar och förnekar sina fäder än i dag.
- För att de inte kunde gå i skolan, inte arbeta, inte äta, därför att de var PKI-barn, säger han.

Omgivningen vände ryggen till de kommunistutpekades familjer. De blev paria, andra klassens medborgare, som inte fick samlas i studiecirklar eller organisera sig på något sätt. I ett samhälle där inte staten, utan bygemenskapen, står för tryggheten slog isoleringen hårt.
Witono Haryadis ansikte är mörkt, han fimpar rastlöst i mittgången, röken känns inte, bussens fönster är öppna och den varma luften luktar avgaser. Palmer och kalkklädda hus ilar förbi.
Som barn till en kommunist kunde han inte bli rektor den gången han arbetade som lärare på en skola och annars var tilltänkt. För bara några år sedan hade han inte kunnat bli lokalt förtroendevald, som han nu är. Sedan tre år tillbaka kan både kommuniststämplade och deras barn väljas i demokratiska val, både på lokal, regional och nationell nivå. De kan starta partier och bli domare.
Det har LPRKROB kämpat för. Sedan 1966 har kommuniststämplade särbehandlats. På deras id-kort fanns koden 'ET', som stod för 'ex tahanan politik', före detta politiska fångar. Själva visste de inte om att koden fanns där, men de märkte effekterna: de kunde till exempel inte växla pengar på banken eller få jobb.

ET-koden är borttagen, men uppgifterna om gammal organisationstillhörighet finns kvar hos administrationen. Fortfarande gäller 30-talet lagar, föreskrifter och direktiv som begränsar de före detta fångarnas och deras barns civila rättigheter. De kan inte jobba som statsanställda i någon form, bli polis, militär, journalist eller lärare.
LPRKROB vill att den diskriminerande ordningen ses över, men det kostar pengar som de inte har. Och regeringen är tyst, trots åratal av påtryckningar.
Militären är fortfarande mäktig i Indonesien och Suhartos män kvar i maktens centrum. Starka krafter, bland annat från muslimskt håll, vill inte att det pratas om 1960-talets massakrer.
Offren från då ser Suharto som Mördaren, som måste straffas, men över 40 år senare har ingen ställts till svars för morden och ingen officiell undersökning gjorts av hur många som dödades och av vilka. Skolböckerna är de samma nu som då, till många lärares frustration.

Den 84-årige javanesen Soedirman, liten och senig med nära till skrattet, hade jobbat som lärare och journalist. När han tillfångatogs i november 1965 hade han just påbörjat en utbildning för att bli dalang - den aktade person som berättar med dockor i den javanesiska skuggteatern.
Tio år senare, när han återvände från ön Buru, hankade han sig fram med vad helst som gav pengar; brukade jorden, högg sten.
Få frisläppta fångar kunde fortsätta med sitt gamla yrke. En del blev beroende av andra familjemedlemmar, om de fanns kvar för dem. För många fångar, som under åren i fängelset levt på drömmen om hemkomsten, blev det en chock att återvända till sin hemtrakt och upptäcka att huset tagits av militären och frun gift om sig - inte sällan med militärer. Barnen förnekade i vissa fall sin far, av rädsla för att förlora sitt rykte och sitt jobb.
Många av de frisläppta fångarna drogs till kyrkan, som skänkte lite pengar varje månad och gav kurser för att hjälpa dem ut i arbete. Än i dag får en del hjälp av kyrkan, med motsvarande 30 kronor i månaden. Många är mentalt och fysiskt skadade efter misshandeln i fängelset. De flesta av dem som var med då är också gamla nu, och orkar inte kroppsarbeta längre.
Som Soedirman, som lever på sina barn. Varje morgon klockan fem ser han på BBC. Han läser böcker, samt tidningen när han får tag i en. Till någon prenumeration räcker inte pengarna och med maten är det knapert. Han får ingen pension, han är ju stämplad som kommunist, trots att han aldrig var medlem i partiet.
Men knappa portioner är han van vid, sedan fängelsetiden.
- Jag behöver inte äta, lite ris räcker. Bara jag får läsa, säger han.
Och de smala axlarna skakar när han skrattar.