För tre år sedan påbörjades arbetet med EU:s nya miljölagstiftning REACH, som vill öka kontrollen på hantering av kemikalier och flytta ansvaret från myndigheterna till företagen. Kemindustrin la in högsta växeln för att motarbeta lagförslaget, som den menar skulle skapa allvarliga problem för industrin och tvinga företag att flytta från Europa.
Lobbyverksamhet kring kemikalielagstiftningen är den största och dyraste någonsin i EU, men är ändå bara ett av många exempel på den växande lobbyismen. Nu höjs röster för att skapa större insyn i lobbyverksamheten av flera organisationer som samlas i Alliance for Lobbying Transparency and Ethics Regulation at the EU, ALTER-EU. En av dessa organisationer är Corporate Europe Observatory, CEO, som bland annat kräver en obligatorisk registrering av EU:s alla lobbyister.
- Utan det har vi ingen möjlighet att granska effekten av lobbying, vilket underminerar kvaliteten och legitimiteten i EU:s beslutsfattande, säger Erik Wesselius, styrelsemedlem i CEO.
Eftersom EU:s beslutsfattare ska stifta lagar på en mängd olika områden, som ibland är svåra och tidskrävande att sätta sig in i, anlitas experthjälp från industrin. Problemet är att nya lagförslag inte alltid kortsiktigt gagnar industrin, som därför vinklar informationen till sin fördel. I samband med nya lagförslag formligen bombarderas EU-politikerna av, ofta missledande, information. Det kallas lobbying: en informell, organiserad påtryckning på beslutsfattare för att bevaka intressen. Intressena kan vara av olika slag, och även advokatfirmor, fackföreningar, konsument- och miljöorganisationer bedriver lobbying.
- Lobbying kan vara positiv i bemärkelsen informationsflöde. Men det är inget jämt spel. Merparten av all lobbying står företagen för, säger Erik Wesselius.

På en EU-parlamentariker går det sex registrerade lobbyister. Men den verkliga siffran tros vara betydligt högre. I hela Bryssel uppskattas antalet till mellan 15 000 och 20 000.
Ingen vet den exakta siffran. Till skillnad från i USA, där lobbyverksamheten funnits längre och numera är reglerad i lag, måste EU:s lobbyister varken berätta att de finns, vem de jobbar för eller vad de får betalt. Om beslutsfattarna visste hur mycket pengar som är inblandade skulle det bli lättare för dem att se att det råder en ojämn maktbalans i informationsflödet, menar Erik Wesselius. I dag är det svårt.
- Det är mycket sken och bedrägeri inom industrilobbyismen. Man döljer sina verkliga avsikter och låtsas vara miljövän, säger han.
I november 2005 la EU-kommissionen, med sitt European Transparency Initiative, fram olika förslag på åtgärder för ökad öppenhet. Man vill bland annat uppmuntra lobbyister att registrera sig hos Kommissionen. Men CEO anser att EU-kommissionens förslag är otillräckligt och vill att registreringen ska vara obligatorisk.
Ett annat krav som CEO ställer är striktare etiska regler. I dag finns flera exempel på före detta EU-tjänstemän som gått direkt till lobbyisterna med sin kunskap och sina kontakter. Organisationen kräver också att olika intressen får lika stor möjlighet att påverka beslutsfattandet. I dag blir grupper utanför företagsvärlden inte inbjudna i lika hög grad. Helst vill man att parlamentet får en egen grupp av oberoende experter att fråga till råds. De vill också skapa en institution som ska se till att lobbyisterna sköter sig.
Näst efter Washington attraherar Bryssel flest lobbyister i världen. Även företag från länder utanför EU, som USA, har öppnat kontor i syfte att påverka den europeiska lagstiftningen.
Kemikalielagstiftningen REACH väntas bli klar nästa år. Med 1,7 miljoner människor sysselsatta inom Europas kemindustri - och ytterligare tre miljoner indirekt beroende - har de ett mäktigt argument för politikerna: hotet om arbetslöshet. De kostnader de nya kemikalielagarna skulle innebära för industrin skulle tvinga fram uppsägningar, hävdas det. Det är ett vanligt argument inom industrilobbyismen och ett känsligt ämne för politikerna.
Beräkningar visar att kostnaden för REACH, med bland annat de kemikalietester som företagen måste göra, skulle utgöra 0,05 procent av industrins årliga omsättning. Samhällsvinsten beräknas vara 50 miljarder euro per år, bland annat genom 4 500 färre dödsfall per år.