När Göran Persson i november 1996 berömde Kina för dess politiska stabilitet fick han, med rätta, hård kritik här hemma. Den stabilitet som haft sådan betydelse för ekonomin har byggt på repressalier mot fackliga aktivister, politiska dissidenter och andra som ifrågasatt kommunistpartiet. Kinesiska arbetare är bland de billigaste i världen; en daglönare i Shanghai, Kinas mest välutvecklade stad, kostar 20–25 kr om dagen. Enligt Amnesty är tortyr vanligt, och förekommer i alla delar av den juridiska processen. Dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå och inget tyder på en minskning.
Från borgerligt håll låter det i dag ungefär som från statsministern för tio år sedan. Lars Leijonborg kom förra året ut med boken Global utmaning – så blir också Sverige en vinnare. Där lyfts den kinesiska arbetsmoralen fram som något att ta efter. I Sverige kan den som jobbar hårt förvänta sig värnskatt, jantelag och utbrändhet. I Kina ser motivationen annorlunda ut. Demokrati och mänskliga rättigheter, organisations- och yttrandefrihet uppfattar nog Leijonborg som flum.
I samband med att ostindiefararen Götheborg kom tillbaka från Kina, den 9 juni, besöktes Sverige av Hu Jintao. Han är den förste kinesiske statschef som gjort det. Fredrik Reinfeldt mumlade något om att svenskar tycker om mänskliga rättigheter, och Maud Olofsson var lyrisk över kinesiska exportmiljarder till Volvo. Bland demonstranterna fanns Amnesty och en del Falun Gong-utövare. Från vänsterhåll har det annars varit märkligt tyst.

Göteborgs-Posten, en av sponsorerna till ostindiefararen, aktar sig för att knysta något som kan störa den goa stämningen. Jag kommer att tänka på liberalen Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han var en av få publicister som kritiserade de svenska stats- och affärsintressen som stödde Nazityskland. Tidningen blev konfiskerad flera gånger. I efterhand sågs Segerstedt förstås som en hjälte, särskilt av folkpartister. Jag är inte mycket för bojkotter och isoleringspolitik. Det är sällan det funkar. Och till skillnad från i Ryssland verkar utvecklingen i Kina sedan 1989 peka i rätt riktning. Men det är fortfarande lång väg kvar. Och det finns ingen naturlag som säger att handel med Kina ger demokrati till det kinesiska folket. Det krävs också att man vågar diskutera vilkoren för handeln.
Jag ser fram emot OS i Beijing nästa sommar, och hoppas på en livligare debatt fram till dess. Inte minst våra idrottsutövare har en chans att göra skillnad. Kom ihåg sommarspelen i Berlin.