Inledare


Jimmy Sand
Fria.Nu

Staten, kapitalet och kriget

Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel. Det är ett bevingat uttryck som myntades av den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz, som levde 1780–1831. Krig och politik var för honom inte oskiljaktiga, utan han ville förstå hur de båda hänger ihop. Politik betyder här statens politik, statskonsten, och Clausewitz var anhängare av den uppfattning som etablerats med franska revolutionen: staten är ett uttryck för nationens vilja och välstånd. Krigets medel är våld, raffinerat genom teknik och vetenskap, och krigets mål är för en nationalstat att tvinga sin fiende att göra den till viljes. Med andra ord: krig är den variant av relationen mellan nationalstater som har våldet som medel.

Kalla krigets slut, och inte minst attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001, har ändrat förutsättningarna för denna tes. Clausewitz såg kriget som ett undantagstillstånd. Richard Perle, neokonservativ ideolog i Bushadministrationen, förklarade i december 2002 att USA och dess allierade stod inför ett totalt krig. Det var inte frågan om att först ta Afghanistan, sedan Irak och därefter se sig om efter nya mål. Det gällde att stå upp för en vision och mobilisera alla tillgängliga resurser för att tillintetgöra fienden. Enligt Clausewitz finns det i det totala kriget ingen skillnad mellan militär och civila. Han hävdade också att det totala kriget är en ”logisk fantasi”.

Men är kriget så främmande för den normala politiken? Den mexikansk-amerikanske filosofen Manuel de Landa har kritiserat uppfattningen att kapitalismen är av borgerligt ursprung. Han belyser hur makthierarkier inom ekonomin, som storföretag, påfallande ofta har en militär inspirationskälla. Till exempel var det revolvertillverkare som Samuel Colt som låg bakom den modell för massproduktion som biltillverkaren Henry Ford förfinade och lånade sitt namn till.

Alla de företag vi förknippar med svensk välfärd – Saab, Ericsson, Volvo med flera – kunde växa sig stora för att de hade produkter, det vill säga krigsmateriel, med garanterat höga vinstmarginaler. De hade också en pengastinn kund, den svenska staten, som gärna betalade lite extra för att se till att de svenska företagen skulle överleva. Den svenska välfärdsstaten bygger på det den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”, lika mycket som den vilar på Saltsjöbadsavtalet mellan fackförbund och näringsliv. Den svenska så kallade alliansfriheten – en officiell fasad för inofficiella samarbeten med USA – var minst lika viktig som freden på arbetsmarknaden.

Om vi tror på parollen att en annan värld är möjlig är det nödvändigt att se dessa kopplingar mellan staten, kapitalet och kriget. Särskilt påtagligt är det i den nyliberala drömmen om nattväktarstaten. Den enda tillåtna rollen för en sådan stat är att med våldsmakt skydda det privata ägandet och att gå in när individer tar till våld mot varandra. Man kan undra vad demokrati har för plats i en sådan vision.

Vad är alternativet, om inte en militant socialism som driver ett socialt krig där samhällsskikt tagit staternas plats? Jo, vi kan experimentera med decentraliserade system – som deltagarekonomi, kooperativ, kreativa allmänningar, mikrokreditbanker och LETS-nätverk. Film- och musikindustrins rädsla för fildelning visar att det fungerar. Självorganisering och inbördes hjälp kan konkurrera ut hierarkier och monopol.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria