Statsminister Fredrik Reinfeldt sade i sin regeringsförklaring 2007:
'Tolerans och öppenhet är andra värden vi vill ska bära Sverige. I vårt land ska människor kunna leva sida vid sida och forma sina egna liv, oavsett bakgrund, religion, hudfärg eller kön. Här ska alla vara lika inför lagen. I en värld där olikheter ofta används för att underblåsa konflikter och konfrontation ska Sverige visa på mångfaldens styrka. Vi ska ha ett inkluderande samhälle där varje människas okränkbara värde respekteras.'

Att människor ska kunna leva sida vid sida var ett mantra som vi fick höra från Reinfeldt många gånger den månaden. Det var mitt under uppståndelsen kring Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Statsministern underströk bland annat att Sverige är ett land med 'lång tradition av att kristna och muslimer lever sida vid sida i ömsesidig respekt'. Nu kan man lägga olika betydelse i vad som är en 'lång tradition' (den Augsburgska bekännelsen, som vår statschef måste vara trogen enligt grundlag, anger att man ska fördöma alla 'muhammedaner'; först 1782 var det enligt lag tillåtet att vara praktiserande jude, men knappast muslim). Men strunt i det. Det viktiga här är tolerans.
I Nationalencyklopedin kan man läsa att ordet kommer av latinets tolero, som betyder "tåla" eller "uthärda". Vidare: 'accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna, särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta.'
Det låter rätt bra. Överfört till antidiskrimineringspolitik är det bedrägligt. Jag menar att en statsapparat inte kan vara tolerant - får inte vara det. Tolerans är nämligen ett förhållande mellan jämlikar. Staten kan inte vara någons like. Den är ett organ för maktutövning på lagstiftningens grund.

Tolerans förutsätter avvikelse, och avvikelse att det finns något att avvika från. När jag ska tolerera att någon inte har samma åsikter som jag själv är det ganska oproblematiskt. Jag vet ofta vad det är för åsikter jag har. Om staten ska vara tolerant bygger det på i regel ganska luddiga föreställningar om vad som är normalt. Ni vet: 'Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk.'

Regeringsförklaringen glömde både sexualitet och funktionshinder. Engelskan skiljer mellan 'impairment', individens funktionsnedsättning, och 'disability', de hinder som samhället sätter upp när man utgår från vad som är normalt. Hinder sätts upp även när man utgår från heteronormen för att beskriva hur kärleksrelationer ska se ut. Eller när man bara ser jämställdhet som att det ska bli fler kvinnor på samhällets elitpositioner, men inte problematiserar de sociala roller vi tillskriver män och kvinnor (och den status som förknippas med rollerna).
Social rättvisa handlar inte om att vara tolerant mot dem som inte lever upp till normen (vilket det, om man tittar närmare på saken, är få som gör). Det handlar om att forma ett samhälle som inte utgår från några uppfattningar om vad som är normalt.