I februari tog en nära släkting till mig sitt liv. Han blev 41 år. Utifrån betraktat var han inte ensam. Han var uppskattad av många, eftersom han alltid brydde sig om andra. Efter att ha lämnat sitt arbete med något som varit hans stora passion sedan många år fick hans självkänsla en allvarlig törn. Han sökte hjälp för depression, men upplevde nog att han inte togs på allvar av den resursberövade offentliga sektorn. Våld och aggressivitet kopplas ofta till maskulinitet.

Det har genom historien varit män som deltagit i krig; mäns våld mot kvinnor är oerhört mycket mer vanligt förekommande än det omvända. Ibland påpekas det att kvinnor kanske är mer självdestruktiva än män. Självmordsförsök är tio gånger vanligare än fullbordade självmord, och är vanligare bland kvinnor än bland män. Däremot är det i Sverige dubbelt så vanligt att män begår självmord som att kvinnor gör det. I USA och i Europa som helhet är det fyra gånger vanligare bland män. Det är bland män rentav den vanligaste dödsorsaken.

Globalt sett är det fler människor som begår självmord än som dör av väpnade konflikter. I USA skördar självmord årligen nästan lika många dödsoffer som mord och hiv/aids tillsammans. I Sverige är siffran, kring 1 600 per år, ungefär dubbelt så hög som antalet dödade i motorfordonsolyckor. Varför talas det då så lite om självmord?

Trots att självmord måste ses som ett folkhälsoproblem är frågan oerhört tabubelagd. Det finns en rädsla för "självmordssmitta" - den så kallade Werthereffekten, efter Johan Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden (1774). Efter att romanen blev en storsäljare rapporterades det att många unga män tog livet av sig. Den förbjöds därför i hela Italien och i Leipzig och Köpenhamn. Det finns inga belägg för att självmorden faktiskt ökade med romanens popularitet, eller om den snarare satte fokus på en viktig fråga som därför uppmärksammades mer. Ändå lever uttrycket Werthereffekt vidare, och används om nutida exempel som Kurt Cobain, och inte minst de olika webbforum där det är helt öppet att lufta självmordstankar.

Självmord är tabubelagt i de flesta stora religionerna. I romerska riket, där stoicismen var en filosofisk skola med stor betydelse, var det inte alls så. Flera av de berömda stoikerna slutade sina dagar genom självmord. Fram till våra dagar har samhällets syn förändrats. I kristen tradition betraktas livet som heligt, och den döde straffades för sitt brott genom att begravas utanför kyrkogården. Fram till 1864 var självmordsförsök straffbart enligt svensk lag, på Irland fram till 1994. I dag har vi en debatt om dödshjälp, som är tillåtet i Schweiz, Luxemburg och Belgien. Det är fortfarande kontroversiellt, men det finns en grunduppfattning att varje människa bör ha rätt att bestämma över sitt liv. Men självmord är tabu.

En tredje förklaring till tabubeläggandet i den offentliga debatten är en föreställning om att en människas beslut att ta sitt eget liv hör till det mest privata. Man vill inte uppröra de nära anhöriga. Istället används formuleringar som att en person har "avlidigt hastigt". Detta hänsyn är fullt förståeligt. Men faktum kvarstår att mycket av skulden, skammen och oförståelsen försvinner när vi talar öppet om självmord och depression - den starkaste riskfaktorn bortsett från tidigare självmordsförsök.

Folkhälsominister Maria Larsson (kd) har aviserat en "nollvision mot självmord". Det är bra att frågan diskuteras av samhället. Risken finns dock att en nollvision angriper symptomen istället för orsakerna: att man istället för att reformera vården fokuserar på att sätta upp stängsel kring broar och järnvägar.

Vi bör diskutera de bakomliggande orsakerna till självmord: varför tycker människor att det gör mer ont att leva vidare än att försvinna? Varför får vi - framför allt män - inte erkänna svaghet? Varför ställer vi sådana krav på varandra att vara lyckade, när vi istället bör försöka göra varandra lyckliga?