Släkten följa släktens gång är en av raderna i begravningspsalmen Härlig är jorden. Egentligen avses hela människosläktet, men undermedvetet går tankarna till den biologiska släkten. Men vad händer om den döde lever ett liv långt från sin biologiska släkt? Ett liv som inte är öppet, eller ett liv som inte passar in i de rådande heteronormativa värderingar som så ofta styr vår tillvaro? Vem bestämmer hur dödsannonsen ska se ut eller vilken musik som ska spelas på begravningen?

Jag träffar Ingeborg Svensson efter hennes seminarium, som var en av programpunkterna under Prideveckan, för att prata om hennes avhandling Liket i garderoben. Vi sätter oss högst upp på Södra teaterns uteterrass. Runt om oss sitter andra Pridedeltagare och pratar och fikar. Vissa är på Pride för första gången, och lever kanske inte alltid öppet i sitt vardagsliv, medan andra lever ett mer erkänt liv. Trots att mycket har hänt i Sverige de senaste åren i form av lagändringar så finns det fortfarande saker kvar att kämpa för.

– Ett av de svåraste problemen att komma åt är det vi kallar heteronormativitet. Den skapas och upprätthålls genom vardagliga handlingar och kommer till uttryck i allt från diskriminering till tomma blickar som inte förstår vad de ser. Jag menar att dessa vedertagna normer och värderingar som går under beteckningen kultur kanske allra mest smärtsamt tydliggörs i mötet med döden, säger Ingeborg Svensson.

I sin avhandling studerar hon bi- och homosexuella mäns begravningar på 80-talet och fram till mitten av 90-talet. Dessa män var mitt i livet, men insjuknade plötsligt i hiv/aids och mötte oväntat döden. Kvar fanns den dödes biologiska släkt, men också andra anhöriga i form av vänner, älskare, pojkvänner och andra viktiga människor som funnits i den avlidnes liv.

– I avhandlingen har jag i huvudsak intervjuat människor om deras erfarenheter och minnen i spåret av aids bland bögar från 1980 till 1995 och utifrån det blev det två genrer kan man säga. En som jag valt att kalla skräckscenario och en som jag valt att kalla livsstilsbegravningar, berättar Ingeborg Svensson.

Med skräckscenario menar hon de begravningar som sköttes av den avlidnes biologiska familj och där vänner och pojkvänner på ett eller annat sätt utestängts. Ett exempel på ett sådant skräckscenario är Börje, som trots ett fjorton år långt förhållande inte var välkommen på sin pojkväns begravning.

– När jag tolkat dessa scenarion så menar jag att man inte ska förstå föräldrarnas handlande som uttryck för elakhet och illvilja, utan det är snarare en konsekvens av en heteronormativ kulturs syn på släktskap.

Ingeborg Svensson förklarar det som att man först och främst förstår en människa genom att hon intar en specifik roll i reproduktionen. Vänskapsrelationer och samkönad kärlek kvalificeras inte som fullvärdiga relationer och därför har de inte heller samma rätt till den döde som den avlidnes biologiska släkt.

– Om man inte lever i en relation med en person av motsatt kön med biologiska barn är man först och främst en son eller en dotter, säger hon.

Den andra genren som beskrivs i avhandlingen är livsstilsbegravningar.

– I den här typen av begravningar kommer homosexualiteten till uttryck. Det är personligt utformade ceremonier som ofta speglar vem den avlidne var och det liv han levt. Sådan bög, sådan begravning. De gör sitt liv sörjbart och homosexualiteten meningsfull genom att själva skapa sin begravning. Ofta var kärlek ett genomgående tema för livsstilsbegravningarna.

Den egna erfarenheten var en bidragande faktor till idén med avhandlingen.

– Jag var med om något som skulle passa in i skräckscenario på 80-talet i Spanien. En väninna till mig dog plötsligt på ett mystiskt sätt. Hon var transsexuell och på begravningen skymtade jag hennes heterosexuelle pojkvän långt bak i församlingen. Han tog sig ingen plats varken bland oss vänner eller bland den biologiska släkten.

– Han var inte anhörig till henne som död, för den som begravdes var en son till föräldrarna. Det var en absurd upplevelse att se hur bortanför sin kanske mest betydelsefulla relation han var, och hur han inte fanns, varken genom oss homosexuella vänner eller genom föräldrarna. Han var oerhört ensam i sitt anhörigskap.

Det andra absurda som Ingeborg Svensson upplevde på begravningen var att hon kände att hon befann sig på en begravning för en person hon inte kände.

– Föräldrarna begravde sin son och jag kände henne bara som Sara.

En tanke som slår mig när vi sitter och pratar är hur viktigt det är att man verkligen skriver ner hur man vill ha sin begravning. Att ens livskamrat plötsligt dör och man själv inte räknas måste vara en av de värsta saker som skulle kunna hända. Att man står där med alla svar, men att ingen frågar hur hon eller han ville ha det. Att man inte får vara med och sörja.

– Om man har en problematisk relation till sina juridiskt anhöriga tycker jag det är viktigt att man skriver hur man vill ha det och vilka som ska vara ens närmast anhöriga. Man bör absolut säkra sig och skriva testamente, säger Ingeborg Svensson.

Hon fortsätter sin tankegång och menar att det måste vara oerhört svårt att hitta kraft att hävda sin rätt att finnas som anhörig om ens nära vän eller livskamrat gått bort. Det kan också vara lika svårt för föräldrar att öppna sig när de precis har förlorat ett barn.

– De flesta människor lever inte inom heteronormens ramar, men den ligger ändå till grund för många av våra värderingar. I avhandlingen har jag velat tydliggöra hur tanken om kvinnans och mannens reproduktivitet organiserar vår förståelse av idealet och när livet anses fullbordat. Det finns ingen som skriver under på att det är så, men när man analyserar ser man hur viktig normen ändå är.

Ingeborg Svensson menar också att vi inte alls är individualister som många tror, utan att det snarare är tvärtom.

– Varje individ är oerhört försänkt i sin familj. I Sverige är individen förstådd genom sin släktskapsposition. Man är en son eller en dotter. Lite av poängen med avhandlingen är att tydliggöra heteronormativiteten och att det ser ut på det här sättet.

När jag frågar henne vad som berört henne mest under arbetet tar hon en kort paus och funderar.

– Vissa av de enskilda berättelserna är oerhört sorgliga. Det finns en grupp homosexuella män som har erfarenhet av att ha sina adressböcker fulla av döda vänner och bekanta. Tänk att tillhöra en redan stigmatiserad grupp, och sedan drabbas just den gruppen av en sjukdom.

Regnet börjar falla över terrassen och vi förflyttar oss in på Södra teatern. Som avslutning på vårt samtal berättar Ingeborg Svensson att hon de närmaste två åren kommer att fortsätta att skriva om död, något hon från början inte hade tänkt sig.

– Jag har fått pengar för forskning om nationell sorg. Jag är intresserad av att undersöka vilka medborgare som man vill göra till en förlust för en nation, och vilka som skrivs in i historien. Vem är sörjbar?