- Nu har det börjat igen. Först så dödar maoisterna någon, sedan ger polisen igen. Hur kan vi vara för någon av de två sidorna? Om man stödjer någon av dem får man ju den andra emot sig.
Mannen pekar ut mot tre förbipasserande kvinnor i rödgula saris på den leriga gatan i bergsorten Sringeri, där han jobbar i ett litet tobaksstånd.
- Det är vanligt folk i området som drabbas. Vi får stå emellan och titta på när våldet sprids, säger han upprört och påminner än en gång om att han vill vara anonym.

Bland bergen sju timmars resa från IT-metropolen Bangalore i den sydindiska delstaten Karnataka lever man mitt i vad premiärminister Manmohan Singh har kallat 'det enskilt största inrikes hotet mot Indiens säkerhet någonsin'.
När Indien nu fyller 60 år står landet inför ett olöst problem med de maoister vars väpnade kamp runt om på Indiens landsbygd skapar en våldsspiral.
I de fattiga byarna runt det lilla Sringeri har invånarna de senaste fyra åren fått se ett nytt maoistiskt uppror växa fram och under juli i år blossa upp till svåra sammandrabbningar. Under veckan har ortsbefolkningen demonstrerat i protest mot att man hamnar i skottlinjen vid polisens våldsamma jakt på maoister. Naxaliterna, som maoisterna i Indien kallas efter ett uppror 1967 i byn Naxalbari i Västbengalen, har den gångna månaden tänt eld på en buss och skjutit ihjäl en 'polisinformant' inför hans fru och son. De har även rånat affärsmän i bergen på pengar och värdesaker och gjort intrång hos och hotat en lokal politiker. Polisens motreaktion har gjort situationen än svårare, och ungdomar har blivit misstänkta och gripits bara för att de har haft jeans på sig istället för lungi, det traditionella höftskynket.
Jeansbärarna antas ha blivit influerade av moderna tendenser, något som har gjort polisen nervös.
Förhållandena är bedrövliga i bergsbyarna och den största ekonomiska aktiviteten är kaffeplantage med få ägare och underbetalda daglönare. När Naxaliterna gjorde sig kända i delstaten med plötsliga dåd under 2003 utlovade delstatsregeringen ett stort 'rehabiliteringspaket' till det fattiga området, men på vägen mot handling försvann förslaget och några pengar såg byarna aldrig till.
I sin retorik mot storbönder och penningutlånare menar Naxaliterna att målet helgar medlen, medel som den gångna månaden har visat sig innefatta mord. Men trots att Naxaliterna har blivit terroriststämplade och det politiska parti som länkar samman de spridda upproren är förbjudet har de lyckats få sympatisörer runt om i landet.

Ajai Sahni vid Institute for Conflict Management i New Delhi, som driver en av världens största databaser om inomstatliga konflikter, beskriver hur Naxaliterna utför detaljerade socioekonomiska studier i områdena innan de agerar.
- Man väljer en plats där kanske lönerna har minskat eller råvarupriser på en viss gröda har sjunkit. Man bygger därefter upp en rörelse runt en sakfråga.
Han berättar att man i denna första fas inte använder våld och att det handlar om väldigt legitima krav, som att implementera existerande lagar om minimilöner eller landreformer. Men trots retoriken om rättvisa menar Ajai Sahni att de första stegen i Naxaliternas kamp bara är vilseledande.
- De är mycket strategiska och ser på människor instrumentellt. De använder alltså sakfrågan bara som ett medel för mobilisering till den väpnade kampen. De letar upp individer med en hårdare kärna och startar en 'utbildning' där dessa indoktrineras och lär sig att hantera vapen.
Det beräknas i dag att det finns 10◊000 aktiva Naxaliter, varav många är beväpnade. De verkar i runt 170 av Indiens 602 distrikt i ett bälte som löper genom mitten av landet.
Vid de flesta aktioner de genomför rör det sig om enstaka angrepp av små grupper som håller sig gömda i avlägsna trakter, men i delstaterna Andhra Pradesh och Chattisgarh har maoisterna fört en kontinuerlig kamp i flera år. Ajai Sahni poängterar att det mest slående är att upproren de senaste åren expanderat och inte ser ut att mattas av. Han är kritisk mot Naxaliterna, inte bara för att de använder våld och att deras mål är en starkt centralstyrd stat, vilket han ogillar, utan också för deras fattiga facit.
- Inte på ett enda ställe i Indien där de har verkat har det skett någon utveckling. Deras våld skapar motvåld och de enda resultaten är en förlorad potential till fattigdomsbekämpning.

Reaktionen mot Naxaliternas närvaro i delstaten Karnataka har inte låtit vänta på sig. Det är olagligt att på något som helst sätt underlätta för rebellerna som ofta besöker hus i området för att ta eller få mat och utrustning. Civila riskerar därför att drabbas i polisens jakt på kollaboratörer där man inte gör någon åtskillnad på de familjer som stödjer maoisterna och andra som helt enkelt inte vågat säga emot.
Historien om två föräldrar som dog en kväll i juli när polisen öppnade eld mot deras hus i en bergsby ovanför Sringeri där tre Naxaliter åt middag, är ett av flera fall av så kallade 'encounters' där civila dödats av polisens kulor. Efter dödsskjutningen blockerade den upprörda ortsbefolkningen vägen till och från byn för polisen och människorättsorganisationen Peoples Union of Civil Liberties i delstaten kräver fortfarande en oberoende utredning av polisens agerande.

Maoisternas spridda uppror har varken fått lika mycket uppmärksamhet eller tagit så många liv som exempelvis situationen i Kashmir eller andra inrikes utmaningar som Indien stått inför. Det som gör att många nu ser så allvarligt på Naxaliternas ökande närvaro i landet är snarare att dessa inte håller sig inom en viss delstat och att de utnyttjar ett utbrett missnöje bland befolkningen på landsbygden som inte har fått del av de senaste årens ekonomiska välstånd.
I den spiral av våld och motvåld som blossat upp i bergsområdena runt Sringeri urholkas förtroendet för staten och det som egentligen är kärnfrågan - bybornas förhållanden och möjligheter - glöms bort. Att vända på denna situation är en utmaning i det sextioåriga landet.