Biståndspolitikens skuggsida
EU och energin

Besvikelsen var stor bland egyptiska människorättsaktivister och reformförespråkare när EU och Egypten den 6 mars i år presenterade en ny samarbetsplan, som ger Egypten runt 5 miljarder kronor i bistånd under fyra år. Efter ett år av tilltagande repression – mot såväl islamistiska studenter som liberala oppositionspolitiker, fackliga aktivister och enskilda regimkritiska bloggare – hoppades många att EU skulle koppla biståndet till tydliga krav på politiska reformer. Istället kom löftet om bistånd just när regimens grepp om makten stärktes genom grundlagsändringar som fördömdes av en enig opposition.

Samtidigt som EU-kommissionen svek de egyptiska reformförespråkarnas förhoppningar ignorerade den också EU-parlamentets rekommendationer. I en resolution som antogs den 6 april 2006 uppmanades kommissionen att ställa konkreta krav på politiska reformer i Egypten, även om detta skulle innebära att förhandlingarna drog ut på tiden. Parlamentet manade också kommissionen att tackla känsliga frågor, som den utbredda tortyren i egyptiska fängelser och de hårda undantagslagarna. Man krävde även ett frigivande av den liberale presidentkandidaten Ayman Nour, som suttit fängslad sedan januari 2005.

Kommissionens tystnad kring repressionen i Egypten är på många sätt typiskt för hur EU:s relationer med grannländerna runt Medelhavet utvecklats de senaste åren. Inom ramen för EU:s så kallade grannskapspolitik erbjuds unionens närmaste grannländer i öst och syd ekonomiskt bistånd samtidigt som specifika handlingsplaner för varje land identifierar önskvärda politiska och ekonomiska reformer.

Men konkreta krav på att mottagarländerna ska respektera mänskliga rättigheter eller genomföra meningsfulla demokratiska reformer har hittills lyst med sin frånvaro. Ansträngningarna att stoppa båtflyktingar från Afrika är ett motiv bakom EU:s allt tätare samarbete med länderna kring Medelhavet. Men en annan minst lika viktig drivkraft är medlemsländernas snabbt växande beroende av importerad olja och naturgas, som de senaste åren fört upp frågan om hur tillgången till billig energi kan säkras på EU:s dagordning. Tillgång till energi är grundläggande för varje europés dagliga liv, konstaterar EU-kommissionen i sitt förslag till en gemensam energipolitik som presenterades i mars 2006.

Redan i dag är medlemsländerna beroende av importerad olja och gas för 50 procent av energibehoven, och om 20–30 år väntas importen ha stigit till 70 procent av den totala konsumtionen. Under tiden kan den globala efterfrågan på energi – och utsläppen av växthusgaser – öka med 60 procent, med stigande priser som följd.

För att säkra behoven vill EU bland annat satsa på nya pipelines och hamnar för transport av gas från Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien till Europa. För samtidigt som EU är världens största importör av olja och gas, så omges Europa också av världens viktigaste reserver. Till exempel räknas Egypten till en av världens tio största exportörer av naturgas och har Afrikas tredje största reserver, och 2004 stod Algeriet redan för 10 procent av EU:s import av naturgas.

Därför beskrivs ett stärkt strategiskt partnerskap på energiområdet som ett centralt mål i EU-kommissionens riktlinjer för grannskapspolitiken, som också slår fast att de nationella handlingsplanerna ska innehålla konkreta åtgärder för att öka samarbetet på energiområdet.

Vid sidan av en påskyndad liberalisering av ekonomin och utförsäljningar av statliga företag och banker är det just energifrågorna – snarare än demokratiska reformer – som upptar mest utrymme i det dokument som ligger till grund för EU:s bistånd på en halv miljard euro till Egypten. Egypten åtar sig att stärka infrastrukturen för transport av naturgas till Europa och utveckla en långsiktig strategi som ligger i linje med EU:s energipolitiska mål.

Så sent som den 23 juli presenterades också ett biståndspaket på 654 miljoner kronor till Marocko. Pengarna ska vara ett stöd för reformer enligt EU-kommissionen. Men samtidigt passade man också på att underteckna en gemensam deklaration om fördjupat samarbete inom energisektorn. EU-kommissionären för externa relationer, Benita Ferrero Waldner, välkomnade i ett uttalande Marockos samarbetsvilja, och beskrev landet som en nyckelpartner inom energiområdet. Det beror inte minst på att naturgas från Algeriet når Spanien och Portugal via pipelines genom landet.

Efter att krisen med de dödsdömda bulgariska sjuksköterskorna nu är över siktar EU även på att stärka de politiska förbindelserna med Libyen. Landet har visserligen styrts av envåldshärskaren Muammar Khadaffi sedan 1969 och visar inga tecken på att gå mot en demokratisering – men har också Afrikas tredje största oljereserver.

De tunga EU-länderna Frankrike, Storbritannien och Italien går i täten. De säljer vapen (Frankrike), tecknar lukrativa kontrakt om oljeborrning (brittiska BP), och ger bistånd till interneringsläger för afrikanska flyktingar (Italien).

De enskilda EU-ländernas intressen och erfarenheterna från Egypten talar alltså inte för att EU i sina förhandlingar med Libyen kommer att ställa några hårda krav på demokratiska reformer. Och där liksom i den övriga regionen hör politisk stabilitet och god grannsämja till energipolitikens förutsättningar. Därmed lär lokala reformförespråkare och människorättsaktivister få räkna med att även i fortsättningen tala för döva öron.