Lyckad action i högt tempo | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Lyckad action i högt tempo

<b>Film | The Bourne Ultimatum</b>

The Bourne Ultimatum är tredje delen i en filmtrilogi som bygger på Robert Ludlums bok Identitet okänd, en bok som filmades första gången 1988. I 80-talsversionen smyger Richard Chamberlain runt i kalla krigets dimmiga Europa. Chamberlain är varken bra på närstrid eller att använda högteknologisk utrustning, utan tar sig fram med hjälp av ett litet handeldvapen.
I 2000-talets Bournefilmer är intensiteten och rekvisitan en annan. Det långsamma tempot och de lite glåmiga öststatsfärgerna är förpassade till historien. När Jason Bourne återuppstod 2002 i Matt Damons skepnad var det i en actionthriller med högt uppskruvat tempo.
I den avslutande delen, The Bourne Ultimatum, finns inte mycket utrymme för övergripande dramaturgi. Jason Bourne börjar få tillbaka minnesbilder och anar att det är hos CIA han kan finna svaret på vem han egentligen är. Mer än så behöver man inte veta. Resten är actionscener som avlöser varandra med ett minimum av andningspauser däremellan.

Medan den övergripande strukturen är tunn är regissören Paul Greengrass en mästare på att bygga upp stämning och skapa dramatik i stunden. Precis som John McClane i Die Hard 4.0 slåss Jason Bourne mot en mäktig motståndare som kan avlyssna mobiltelefoner, koppla in sig på varenda övervakningskamera och som har en hel stab med dataexperter bakom sig. Men skurkarna i Die Hard 4.0 är ett gäng patologiska kriminella genier, medan Bournes fiende är högst trovärdig. CIA kan faktiskt avlyssna vartenda mobilsamtal i hela världen. Och gör det också.
Greengrass lyckas använda elektroniken till att skapa intelligent spänning. Bournes knep för att lura CIA är väldigt finurliga. Regissören har tänkt ut raffinerade problemlösningar och presenterar dem så att även publiken får tänka efter för att hänga med i vändningarna.
Jason Bourne har jämförts med James Bond. Men i Greengrass agentvärld är glamouren och Bonds förfinade gentlemannasätt långt borta. De flesta scenerna är filmade med skakig handkamera vilket ger en skitig, realistisk känsla mitt i all högteknologi. Kameran zoomar in, zoomar ut, nosar människor i hälarna, befinner sig i ständig rörelse. När Bourne slåss med en annan agent är det i ett rum med smutsiga väggar där putsen har lossnat. Man får höra stönanden medan man ser närbilder, suddiga förvridna ansikten, näsblod som rinner. Det är mycket långt från James Bonds mondäna handgemäng.

Ska man komma med någon invändning mot Bourne-trilogin så blir det samma invändning som man kan ha mot de flesta actionfilmer – det handlar inte om något som är värt att minnas, och karaktärerna är inte så väl utmejslade att man engagerar sig i deras öden. Men sådana invändningar vore som att kritisera ett äpple för att det inte smakar päron. Paul Greengrass har gjort en actionfilm som inte låtsas vara något annat än en actionfilm och han har gjort det bra.

Fakta: 

The Bourne Ultimatum
Regi: Paul Greengrass
Medverkande: Matt Damon, Joan Allen m fl

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria