Lennart Alexandersson, representant för de privata fastighetsägarna, argumenterar mot det så kallade hyrestaket och mot påstådda subventioner till de kommunala bostadsföretagen. Hyrestaket innebär att hyran i en privatägd lägenhet inte får vara högre än hyran för en jämförbar lägenhet som ägs av de kommunala bostadsföretagen.

Alexandersson vill istället ha marknadshyror men väljer att använda uttrycket 'rättvist hyressättningssystem'. Förslaget innebär emellertid i praktiken höjda hyror för hyresgästerna och ökade vinster för fastighetsägarna utan att service, reparationer och underhåll blir bättre. Vems rättvisa är det egentligen man menar?

Kraven på högre vinster leder till den självklara frågan: Tjänar de privata fastighetsägarna alldeles för lite pengar så att de inte har råd att förvalta sina hus och även bygga nya fastigheter?

Sanningen är att de privata fastighetsägarna gör rejäla vinster. Enligt Statistiska Centralbyråns intäkts- och kostnadsundersökning var vinsten för år 2003 i genomsnitt 182 kronor per kvadratmeter och år vilket motsvarar 1 137 kr i månaden för en lägenhet på 75 kvm. Motsvarande siffra för år 2005 är 1 325 kronor per månad. Grovt räknat kan man därför säga att 25 procent av hyran är vinst för fastighetsägaren. Det borde vara mer än tillräckligt.

Alexandersson försvarar också den anmälan till EU-kommissionen som deras organisation har gjort.

I anmälan påstår man att de kommunägda bostadsföretagen får otillåtet stöd av ägarna, det vill säga av Sveriges kommunmedborgare. Stödet sägs uppgå till mer än 12 miljarder kronor i Sverige och för Göteborg skulle det handla om mer än en miljard kronor.

Den största delen av det påstådda stödet är emellertid fiktiva belopp, pengar som inte finns i verkligheten. De privata fastighetsägarna hävdar till exempel att kommunerna, som ägare till sina bostadsföretag, begär för låg avkastning på det egna kapitalet. Ett stöd som Fastighetsägarna beräknar till 9,3 miljarder kronor.

Fakta är emellertid följande: I ett kommunägt bostadsföretag har kommunen endast satsat en bråkdel av de pengar som är att betrakta som 'Eget kapital' i balansräkningen. Merparten av det egna kapitalet består istället av samlade vinster som i sin tur skapats av hyresgästernas hyror och av samhällets stöd till bostadsbyggandet. Därför blir det direkt pinsamt när de privata fastighetsägarna hävdar att kommunerna ska kräva mer än 9 procents avkastning på allt 'eget kapital', pengar som i realiteten redan tillhör hyresgästerna. Om EU tvingar de kommunägda bostadsföretagen att höja hyrorna med motsvarande belopp, innebär det i förlängningen krav på hyreshöjningar på mer än 1 000 kronor per månad vilket är fullständigt orimligt.

Skulle de privata fastighetsägarna få framgång med sin EU-anmälan kommer statens kostnader för bostadsbidrag och bostadstillägg att öka radikalt. Människor måste ju bo någonstans och hyran ska betalas. Hyresrätten förblir den dyraste boendeformen och de som kan välja, väljer istället bostadsrätt eller villaboende.

Kärnan i konflikten är om svensk bostadspolitik ska beslutas på hemmaplan eller om det är en uppgift för EU. Fastighetsägarnas uppfattning är tydlig; Det de inte kan genomföra med egen kraft i Sverige försöker de få igenom via Bryssel.

EU-kommissionen själv menar dock att det inte föreligger något otillåtet statssstöd. Chefen för den enhet på EU-kommissionen som hanterar ärendet, Joaquin Fernandez Martin säger nämligen följande i Dagens Nyheter den 13 juli i år: 'Det jag kan säga är att det enda kommissionen skulle ha invändningar mot är om avkastning från kommunala allmännyttiga bostadsbolag används för att subventionera rent kommersiell verksamhet.'

Vårt råd till de privata fastighetsägarna är därför: Dra tillbaka anmälningarna! Den allmänna opinionens dom kommer annars att bli hård och respekten för de privata fastighetsägarna som en seriös samhällsaktör kommer inte att finnas kvar.