Att vara fattig – det är något man inte pratar om. Att vara fattig är förknippat med skuld- och skamkänslor, därför berättar man inte om det. Det finns olika sätt att vara fattig på. Man kan vara studentfattig, arbetslöshetsfattig, sjukskrivningsfattig, pensionärsfattig med mera. En del av kategorierna gör att man tillfälligt är fattig. Att vara långvarigt fattig är en ohållbar och nedbrytande tillvaro. Ju längre tiden går, desto svårare att ta sig ur situationen.

Många människor lever i en vardag där dålig ekonomi är en ständig följeslagare. Att sedan bli dömd av attityder i samhället, stjälper självkänsla och självförtroende.

Vem har inte hört en diskussion där man bedömer att fattiga människor gör fel? Köper fel mat, struntar i att söka jobb, slösar och inte håller reda på sina ungar. Har någon ens tänkt på att dessa ibland stökiga barn känner stor oro för sin familj?

På 1970-talet avskaffades fattigdomen officiellt i Sverige. Meningen var alltså att markera att vi i vårt land har råd att bekämpa fattigdom. Att god levnadsstandard ska vara en tillgång för alla. Att välfärd är till för alla. Just därför är vår välfärd så viktig. Det är viktigt att vår gemensamma försäkringstrygghet fungerar. Det är viktigt att den som har mer, ger mer.

Om man tar bort vår gemensamma försäkringstrygghet i skatteinkomsterna måste vi klara oss själva. Då blir det en mycket dyrare försäkringstillvaro. Just att vi är många som betalar till samma pott, gör att kostnadsnivån för var och en blir efter vad man kan betala. För att alla ska ha samma skydd.

Är då privata försäkringar ett alternativ? Vi måste ställa oss frågan vilka som tar den där privata försäkringen för att klara sig. Den som har råd naturligtvis. Men den som tjänar avsevärt mycket mindre, kommer inte att göra det. I USA, där försäkringssystemet är en katastrof, arbetar många människor dubbelt med låga löner. Det fackliga systemet har i stort sett försvunnit, motarbetat av företagarna som satsar stora pengar på att sparka undan fötterna för fackliga grupper. Och därmed får man ta det som bjuds i inkomst. Det finns ingen som förhandlar och ställer krav på humana löner. Trots hård arbetsbelastning har man inte råd med sjukvård eller omsorg, i många fall inte heller med eget boende. För att barnen ska gå i skolan måste man lägga undan pengar. Studier och utbildning är bara till för den som har råd. Så vill vi inte ha det.

Den välfärd vi i Sverige har byggt upp får inte tas för given. Den välfärd vi har är en modell för att alla ska ha möjligheter. Alla ska ha rätt till skolgång, sjukvård, omsorg, mat och bostad. Våra äldre ska efter ett livs arbetsinsats kunna leva på sina pensioner. Men vi måste hålla fast vid välfärden, för just nu pågår en utarmning där välfärdssystemet nedmonteras.

Fattig kan vem som helst bli. Det räcker med att bli av med jobbet eller bli långtidssjukskriven. Vår välfärd hjälper oss genom perioden. Det vi ska göra är att arbeta med orsaken till att vi har blivit av med ett jobb eller blivit sjuka.

Utan vårt arbete sedan förra sekelskiftet hade välfärden antagligen lyst med sin frånvaro. Och det är ett hårt arbete när man varje år i budgeten ska få våra skatteinkomster att fördelas rättvist. Rättvist för att ge alla drägliga levnadsvillkor. För att nå detta mål betalar den som tjänar mest mer och den som tjänar mindre betalar mindre. De ekonomiska förutsättningarna kan ändras för alla människor, och det är svårt att tro, att man då inte är tacksam för systemet.

Att bli lovad en skattesänkning på några kronor kan se fint ut. Men det drabbar skolan och omsorgen. Att få ett par tior extra i månaden gör miljoner i det stora hela som borde satsas på skola och sjukvård. Det som berör oss.

Välfärdens utveckling kommer aldrig att kunna stå still. I takt med tiden, behöver även dess inriktning ibland förändras. Men vi ska aldrig ge avkall på omtanken för att allas levnadsvillkor ska vara humana.