Sprututbyten och andra skadereducerande åtgärder förhindrar inte ett effektivt förebyggande arbete. En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte “harm reduction“ (skademinimering). Politiker och andra beslutsfattare måste upphöra med sina politiska spel i narkotikafrågorna och ta till sig av moderna forskningsrön och internationella erfarenheter som gett bevisat bättre resultat.Den svenska narkotikapolitiken har länge marknadsförts internationellt som en modell för andra länder att följa, men vad är det vi skryter om? Hur kan ett land som har västeuropas högsta narkotikadödlighet, det enda landet inom EU som har en lag som förbjuder apoteket att sälja sprutor till narkotika-användare, anses vara ett föregångsland med en modell värd att följa?

Det har rått konsensus runt den svenska modellen, men nu hörs från olika håll kritiska röster. Många är de forskare, läkare, politiker samt olika tidningars ledarsidor som liksom jag är för en verklighetsanpassad hållning till narkotikan och dess användare. Kanske skymtar vi nu konturerna av en ny human och modern svensk narkotikapolitik.I våras kom Vänsterpartiet med ett förslag till en ny narkotikapolitik med fokus på avkriminalisering av det egna bruket. Under politikerveckan i Almedalen på Gotland presenterade regeringens narkotikasamordnare Björn Fries ett sjupunktsprogram med syfte att ge de narkotikaberoende mer inflytande över sina egna liv. I sin helhet var både vänsterns och Björn Fries förslag bra, men som vanligt så talas det bara om vård och behandling. Inte ett enda ord om åtgärder för att förbättra livssituationen för dom som inte vill eller kan sluta knarka.Jag påstår med all säkerhet att samhället aldrig någonsin kommer bli fritt från narkotika! Och med det i tankarna måste Sverige börja ta till sig av de positiva erfarenheter som gett bevisat bättre resultat i andra länder, med andra ord “harm reduction“ (skadereducering). Narkotikapolitik bör också baseras på vetenskaplig kunskap. På detta område har Björn Fries gjort ett jättejobb. Han har i sin roll som narkotikasamordnare initierat ett stort antal viktiga studier. Bland annat studien som resulterade i rapporten “Kartläggning av Svenska polisens narkotikabekämpning“. Den avslöjade att polisen hellre griper tio “knarkare“ för personligt bruk av narkotika än att gripa deras narkotikalangare. Fries var också med och stödde 3-G studien, en studie som tittade på substitutionsbehandlingen med Metadon och Buprenorfine. Behandlingen gick i princip ut på att göra tvärtemot vad som idag är praxis. Vid återfall höjdes dosen, och det är något Brukarföreningen alltid förespråkat.

Många politiker och lobbyister menar att det finns en motsättning mellan “harm reduction“ och en restriktiv narkotikapolitik. Jag menar att så inte är fallet. Det går bra och helt utan motsättningar att arbeta preventivt för att färre ska pröva narkotika och att tullen försvårar för narkotikasmugglarna, samtidigt som man lindrar hälsoskadorna och förbättrar livsbetingelserna för de som har ett problematiskt narkotikabruk. Det krävs nu att forskare, socialarbetare, politiker och andra beslutsfattare börjar tänka i nya banor, fria från personliga moraliska värderingar, så att en modern och reformerad narkotikapolitik införs. Det behövs fler och mer omfattande åtgärder än de jag nämnt för att minska prostitution, kriminalitet, hemlöshet och det sociala elände som människor med ett problematiskt narkotikabruk lever under. Men viktigast är att minska dödligheten. En politik inriktad på “harm reduction“ är i jämförelse med den nu förda politiken kostnadseffektiv. Därför gynnas också skattebetalare och samhället i stort.

I min roll som Brukarföreningens ordförande ser jag dagligen de negativa effekter den förda politiken ger, och det är för mig outhärdligt. Att nu fortsätta kampen för det “narkotikafria samhället“ är inte längre försvarbart. Skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och hälsovårdande insatser.