Den handlar om en författare som har givit upp allt för att följa sitt kall; att skriva sig fri. Hon lämnar sitt äktenskap och hyr en liten vindsvåning där hon ska skriva berättelsen om sin farmor som reste till Kina under 1920-talet som missionär. Men problemet är att berättelsen inte vill infinna sig. I vägen står en trotsig kvinna med ryggen till. Ett hjärnspöke som vägrar att låta texten bli den berättelse som författaren tänkt sig. En skuggfigur som hotar och skrämmer, kanske genom sin dristiga och okuvliga attityd. Dessutom finns här en ung naiv journalist och som får henne att förstå att hennes tidigare kvinnoporträtt missförståtts.

Skrivandet utvecklar sig likt en spiral som borrar sig allt längre in i henne själv. Det går upp för henne att hon inte kan skriva sant om farmodern, att alla gestalter till sist är en projektion av författaren, och att hon hittills bara ljugit i sina tidigare romaner. Hon trött på den stelnade formen; formen av att leva ihop med en man, av att skriva en roman, av att stiga upp och äta och andas och röra sig på ett visst sätt. Se på farmodern vars drömmar aldrig infriades. Hon fick till slut anpassa sig till normen och tvingades in i rollen som hustru, husmor och mor.

'Dina romaner handlar om kvinnor med psykiska problem och om förhållanden i familjen.' Frågan ställs av den unga journalisten. 'Varför skriver du så lite om politik?'

Ett synsätt som är ganska typiskt och som speglar vad som anses vara kvinnliga respektive manliga ämnen, där relationer, familjen och det privata ses som kvinnliga medan mannen tar itu med de större skeendena, som politik.

Hanne Ørstavik är en politisk författare och givetvis är hennes romaner lika mycket skildringar av förtryckande maktstrukturer som av kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.