Scenografen Lisa Hjertén låter allt utspelas i ett vackert djupblått tält; i scenens mitt ett träd, på ena väggen en gnistrande stjärnhimmel, i andra änden en rutschbana. På en och samma gång kan denna bild med lätthet associeras till en gård varsomhelst, eller i förorten, en lekplats, eller till vilken plats som helst där barn möts. Trädet är en klätterställning av blänkande stål. När alla till slut klättrat upp framstår den ändå som ett träd med så imponerande höjd, att jag oroas över att Nora kan trilla ned.

Hon har något slags fel på hjärtat; från början satt det "bak och fram", och efter en operation klarar hon inte längre av att springa och hoppa och klättra lika bra som de andra barnen utan att bli sjuk. Men det fina med den här lilla barnpjäsen är att Noras tillstånd aldrig blir huvudsak; de fyra barnens individuella nivåer av rädsla och osäkerhet äger samma giltighet. Livet uppfinns därför om och om igen på den lilla scenen.

Lika lätt som det är att ryckas med av Ibbes ömsom impulsiva, ömsom ledsna uppsyn, av Noras öppna nyfikenhet, eller av Tildes, i början vaksamma attacker, är det att fångas av Noras lillebror Jerkers trångmål när han råkat släppa lös familjens katt. Konstellationer bildas och upplöses ständigt mellan barnen i lekens hetta, för varje gång det sker knyts de allt närmare varandra.

Lars- Eric Brossner har säker blick för vardagsspråkets, nästan omärkligt skiftande, nyanser i ett spel som känns både autentiskt och förhöjt under det lilla cirkustältets tak. Vad som helst kan hända här på gårdens arena; det är ett stycke grundläggande liv, vars fortsättning utan tvekan kan anas bakom hörnet när vissa band knutits och föreställningen är slut.

Skådespelarna, alltifrån Karin Sillberg som Nora, Said Legue som Ibbe och Helena Thornberg som Tilde, hanterar rollerna med en härlig styrka och ömsinthet. Anders Granell är oförglömlig som lillbrorsan Jerker. Hur bär han sig egentligen åt för att se sådär liten ut; man anar på något sätt galonbyxornas gnisslande, när han kavar runt för att få vara med i leken, trots att han, liksom de andra, bär något slags grå mysdress. Folkteatern är bara att gratulera till en stark, välspelad barnföreställning.