Visst tar det en stund att fatta galoppen men när man väl gör det är upplevelsen ungefär densamma som att under en och en halv timmas överraskande teater söka svaren på frågan om varför landet kommit att ligga som det gör. Jag menar alltså hur Sverige utvecklats sedan sextiotalet, och hur folks drömmar om framtiden då tedde sig.
I Teater Trixters tempofyllda nutidsversion av Hylands hörna målar Ingvar Örner inte bara med barndoms - och ungdomsminnen. Bilden fylls dessutom ut av två särpräglade textmakare, Thomas Tidholm och Olle Adolphson. Deras olikartade tidsdoftande poetiska uttryck ingår förunderligt fostbrödralag, i välgörande sällskap av Petra Revenues drabbande slagfärdighet.
För oss som var med när det begav sig är det extra roligt att se Ingvar Örner som nästintill porträttlik, tevemässigt flåsande Hyland, med samma svada och samma charmiga egocentricitet i handlaget med orkester och gäster. Örner kör sitt race helt utan fysiska gäster; de uppstår istället ur tidstypiska och sentimentala minnesbilder. Orkestern, tremannabandet RÅmantik, lägger en annan - just det - råare, melodiöst skön, stämma till helheten.

Att denna märkliga hybrid till teater faktiskt får liv, och inte bara det, utan också ett märkligt fungerande djup, tillika bredd i tilltalet, är ett smärre mirakel. Konceptet är, milt uttryckt, vågat; å andra sidan är det just så här Teater Trixter lyckats att förhöja vardagsverkligheten i rader av pjäser genom tiderna.
Thomas Tidholms lågmält formulerade, existentiellt präglade skarpsyn briserar gång på gång genom en knäpptyst salong. Hans personliga närvaro på premiären bidrog helt säkert till att ytterligare ladda uttrycket. Tyvärr kunde inte Olle Adolphson vara med, men han hade nog glatts åt bandets och sångarnas uppfinningsrikedom i nya och modiga tolkningar av visor och ballader.
Men det starkaste i Trixters föreställning är graden av tillfällighet i de "spontana" inslag som tillsammans bildar pjäsens förtätade historiska rörelse ända fram till september 2007, och till den föreställning vi just nu betraktar. Tidens svindlande spännvidd lever kvar i oss när vi lämnar teatern och vandrar ut på stadens gator.