Pjäsens engelska titel är The dumb waiter, något som det faktiskt är värt att fundera över. Prismotiveringen att han 'frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum', stämmer också väl in på Victoria Brattströms förunderligt täta uppsättning.
Som brukligt hos denne egensinnige dramatiker finns det åtskilligt att undra över, också i denna Pinters mystifierande pjäs från 1957, om maktlöshet och makt. Att Brattström väljer att låta en kvinna spela en av de två rollerna skänker pjäsen helt nya dimensioner; dessa mer eller mindre maktlösa figurer har, i de få uppsättningar jag tidigare sett, alltid spelats av män. Att denna roll också för kommandot gör det extra intressant i det här speciella sammanhanget.
Det har blivit en oerhört spännande föreställning och regissör Brattström vet att trycka på exakt de knappar som fördjupar och förtätar spelet mellan pjäsens två väntande karaktärer, B och G, och så småningom också i förhållande till en tredje, aldrig synlig, gestalt i våningen ovanför.
Ger Olde Monnikhoffs scenbild antyder ett tillfälligt, spartanskt och karaktärslöst rum som snart nog visar sig äga överraskande egenskaper.
Skådespelarna står tempomässigt i ett så balanserat förhållande till varandra att det är en ren njutning att lyssna till de intensiva, laddade pauseringarna mellan framför allt hennes explosiva utbrott eller i situationens spänningsfyllda tystnad.
Rebecca Alverfors Chadiens blixtsnabba och outgrundligt skiftande dialekter bidrar också till att höja speltemperaturen rejält under spelets nerviga kast.
Hon verkar veta betydligt mer om vad som kommer att hända. Lennart Almroths lekfullt loje unge man utmanar henne hela tiden, som vore han hennes brådmogne son. Spelet kunde knappast vara starkare än i denna thrillerartade balansakt över maktlöshetens avgrund.