Med en närmast kirurgisk precision, iscensätter han de komplexa strukturella mekanismerna i vårt förhållande till den andre. Två par som rest till värmen visar upp sina osäkra sidor, inte bara utåt mot platsens främmande sammanhang, utan i lika hög grad inåt, mot vars och ens egna outforskade inre landskap.

Pjästexten är långt ifrån tydlig; i själva verket är det spelscenernas komiska krockar som, med alltmer renodlad spetsfundighet, lyfter tidigare osynliga slöjor. Med en text, vars kärnfulla frågeställningar lika ofta vädjar till hjärnan som till hjärtat och magen, inbjuder han oss att öppna våra ögon. I Turister fokuserar han än mer mästerligt än tidigare på maktbalansens mer eller mindre subtila nyanser. Mer än allt annat bidrar vars och ens rädsla till att kyla ned rummet mellan pjäsens fyra personer.

Någonstans i marknadsföringen av Turister, har jag läst, att Dahlströms pjäs skall betraktas som en komedi. Och det är väldigt roligt, åtminstone i början när de två paren, på rad längs scenen, fastnaglade av strålkastarkäglornas intensiva ljus, med inbördes repliker riktade mot publiken, radar upp de vanligaste schablonerna ur sällskapsresornas vokabulär.

Scenografen Åsa Lieberath bygger ett rum på Studion, som är mer uteslutande än inneslutande. Mörka brädväggar släpper in svagt ljus mellan springorna och är rikt försedda med titthål. På samma sätt som man i rummets dunkel, utan att själv bli sedd, kan observera omgivningarna, blir också scenens fyra personer betraktade ur publikens perspektiv.

Pjäsens rollkaraktärer tycks representera rädslans huvudkategorier, sexualskräck, homofobi, renlighetsmani, dominansen som maktspråk, och inte minst, rädslan för svaghet. Med de andra sammanslagna, avgår den senare med pjäsens skrämmande seger. Samtidigt skulle man utan vidare kunna säga: ju tydligare rädslan exponeras, desto roligare utspel.

Ta bara skådespelaren Fredrik Evers vars hysteriskt expanderande uttryck i rollen får fullt utrymme i en oerhört skickligt gestaltad mansfigur. Med skräckblandad förtjusning, utifrån en homofobiskt osäker markkänning, betraktar han i smyg det andra parets man. Lika starkt skänker Marie Delleskog, Sylvia Rauan och Johan Karlberg både språk och kropp åt rädslans annars osynliga, destruktiva demoner. Karlbergs rolltolkning är i särklass och med all säkerhet den svåraste. Hur skall man annars gestalta vår tids allra vanligaste, mest allmänt förekommande fobi, den livsfarliga rädslan för svaghet?

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.