Romanen Parfymen, om den lilla avskyvärda mannen Jean-Baptiste Grenouille med sitt högt utvecklade luktsinne, gavs ut 1985 och är i dag en minor classic, nu senast aktualiserad genom Tom Twykers inte helt lyckade filmatisering. Endast två år efter succédebuten släpptes kortromanen Duvan, som även gavs ut på svenska, men som inte på långa vägar fått samma uppmärksamhet. Duvan är dock en liten pärla och det är att gratulera det lilla förlaget Six memos som nu ger ut boken på nytt.
Huvudpersonen Jonathan Noel är en ganska självgod man, en sådan som knappt gör något väsen av sig och som inte anser att han har något att klaga över. Mänsklig frihet definierar han genom att man har en dörr att stänga om sig när man skiter. Han har levt ett liv med en given rytm och innehåll. Varje dag har han gått från sin lilla franska enrummare till sitt jobb som väktare utanför en bank och sedan återvänt hem. Arbetet tar han på största allvar, även om han inte gör något förutom att stå på trappan utanför banken. Ibland tar han några minuter då han går fram och tillbaka på de nedersta marmortrappstegen. Han har räknat ut att han då han pensioneras har stått 75000 timmar på trappstegen.
Men en dag rubbas rutinerna. Utanför sin dörr möter Jonathan en morgon en duva som tycks genomborra honom med sina uttryckslösa ögon: 'Ingen glans, inget skimmer låg i detta öga, inte en gnista av liv. Det var ett öga utan blick.'
Det är en händelse som rubbar hela Jonathans ordning, hans rutiner och hela hans liv. Liksom i Parfymen kretsar handlingen kring beteendet och drivkrafterna hos en typisk outsider. Jonathan Noel är en misantrop som står utanför all mänsklig gemenskap, som lurat sig själv att han trivs med sakernas tillstånd. Men nu är allt förändrat på grund av en förhatlig duva och han beskriver den nya känslan som att betrakta världen genom en bakvänd kikare och som att krympa ihop som en dvärg inuti sin egen kropp. Svetten dryper, kepsen på huvudet som han vägrar att ta av sig fungerar likt en tryckkokare, och tankarna blir alltmer desperata: 'Utrota er borde man. Jajamän! Piska er och utrota er. Skjuta ihjäl er. En i taget och alla på en gång.'
Från att ha varit en människa som varit oförmögen att yttra sig både i ord och i handling så börjar han nu för första gången att reflektera över sina val. Han börjar tänka 'jag skulle, jag skulle kunna, helst skulle jag vilja'. Han beslutar sig också för att nästa morgon ta livet av sig. Ett beslut som paradoxalt nog blir Jonathans räddning.
Süskind är en postmodern författare som skickligt alluderar på tidigare litterära genrer. Det originella och intrikata berättandet i Parfymen är här utbytt mot en mera stram och reflekterande stil i existentialisternas anda.
Om det tungt och svårt? Nej, snarare är Duvan det roligaste jag läst på ett bra tag.