Det blir ofta något förbluffande statiskt över graffiti då fenomenet skildras i dokumentärfilmer. Det framstår som något som är. Vanligtvis som något mångfacetterat och nästan alltid något man kan ha diametralt skilda synsätt på, och konflikten mellan personer som ser graffiti som konst och andra som betraktar det som vandalisering har använts som dramaturgisk motor i ett otal filmer.

I den holländska filmen Kroonjuwelen finns däremot en medvetenhet om att graffiti har en historia och att fenomenet hela tiden förändras och påverkas av olika samhällsomvälvningar.

Redan efter några sekunder inser jag att filmen inte bara tar ett helt annat grepp än den gängse dokumentären utan att den även kommer att berätta en helt annan historia. Kroonjuwelen inleds med ett patinerat arkivmaterial från 1978 där en ung kvinna med mohikan berättar att man blir en del av staden när man gör graffiti, varefter den snabbt klipper över till 2005 där graffitilegendaren Shoe suckar över att ungdomen av i dag målar så att man inte ser vad det står.

Och den vanliga berättelsen om hur graffiti utvecklades i New Yorks ghetton för att komma som ett fixt och färdigt koncept till Europa börjar halta ordentligt om man istället tar sikte på den europeiska graffitins bortglömda, eller kanske förträngda, rötter i punken.

Det är i och för sig inte någon hemlighet att punkarna skrev politiska och poetiska budskap på städernas väggar redan flera år före hiphopens graffiti dök upp i Europa, och även fortsatte med detta parallellt med denna. De flesta födda före 1975 minns nog kriget om Stockholms väggar på åttiotalet där aktivister målade över nynazisternas BSS (Bevara Sverige Svenskt) med BSB (Bevara Sverige Blandat). I Malcolm Jacobssons foto av Zappos Crush the war kan man om man tittar noggrant se att någon mitt i målningen skrivit "Vägra värnplikt". Och i min fördomsfullhet har jag uppfattat punkens graffiti just på dessa två sätt: som politisk aktivism eller som en ganska intetsägande provokation utan konstnärlig gestaltning; något som i bästa fall representerar en spontan upproriskhet och respektlöshet, men som allt som oftast faller ihop till en patetisk gest.

När jag ser Kroonjuwelen förstår jag att för Amsterdams punkare var graffiti en stor del av både kulturen och av den egna identiteten. De använde sig av tags och redan på sjuttiotalet skapade de tidningen Gallery Anus för att dokumentera sin konst. Så när galleristen Yaki Kornblit under de första åren av åttiotalet började göra utställningar med New Yorks graffare så fanns det redan en scen, vilket antagligen bidrog till att staden mot mitten av åttiotalet blev ett av graffitins europeiska centra. När ovan nämnde Shoe besökte Stockholm 1988 för att måla live på ett jam på Kolingsborg, så var det en ung man med stjärnstatus som stod på scenen.

Filmen samlar pionjärer från både punkens sjuttiotal och hiphopens åttiotal som får berätta om och reflektera kring sina minnen. I dag är de alla medelålders män och kvinnor och flera är fortfarande aktiva som konstnärer. Shoe erkänner punkens betydelse för Amsterdams graffiti och nämner punkaren Dr Rat som en stilmässig föregångare. Han dog av en överdos heroin vid dryga tjugo, men redan innan dess hade han ritat sin egen dödsruna och placerat sitt namn tillsammans med Jimi Hendrix, Marilyn Monroe och Sid Vicious. Dr Rat framstår som något av en holländsk undergroundhjälte.

Hugo Kaagman som tillhör den första punkvågens graffitikonstnärer kommenterar med en axelryckning att en av hans målningar blivit övermålad: "Det lever, det är ingen statisk konst. Det finns inga stängsel kring den. Det är lugnt, men jag hoppas att de inte blir arga om jag tar tillbaka väggen. Det kliar i fingrarna".

Vid Waterlooplein fanns ett hall of fame som blev känt över hela Europa. Nu har platsen blivit nöjespark men Delta tar med tittaren på en arkeologisk expedition och visar att de gamla målningarna finns kvar bakom den glättiga ytan.

Filmskaparna har haft en imponerande näsa för gammalt filmmaterial och har bland annat hittat en intervju med Dr Rat och en sekvens från tidigt åttiotal där Shoes crew USA (United street artists) gör reklam för sig själva.

Kroonjuwelen är en proffsigt redigerad film med snygga klipp och väl vald musik. Helt lyckas man tyvärr inte undvika graffitidokumentärens klichéer men erbjuder ett spännande perspektiv och kommer med en välbehövlig historisk infallsvinkel.
Men varför kommer ingen under trettio till tals? Det hade varit intressant att få in ett lite yngre perspektiv, och få veta hur dagens aktiva målare ser på sina föregångare och deras betydelse för graffitin i dag.