Libanons politiska fraktioner måste enas om en efterträdare till den sittande presidenten Emile Lahoud, innan dennes mandat går ut i november. Annars kan det politiska dödläget övergå i kaos. Men varken den USA-uppbackade regeringskoalitionen eller den Hizbollah-ledda oppositionen tycks vara redo att kompromissa. Båda sidor anklagar sina motståndare för att tjäna utländska intressen och för att försöka monopolisera den politiska makten.
Enligt landets konfessionella politiska systemet måste presidenten vara kristen, och den före detta generalen Michel Aoun från den Fria Patriotiska Rörelsen, FPM, är den mest framträdande kandidaten. Han har många trogna anhängare bland landets kristna, och framställer sig själv som en enande kraft som kan överbrygga Libanons djupa politiska klyftor. Men hans motståndare anklagar honom för att ha sålt ut sig till Hizbollah och Syrien för att nå presidentposten.

Kritiken viftas undan av Alain Aoun, brorson till generalen och politisk talesman för FPM.
– Vi anklagas för att vara allierade med Syrien, men vilka var Syriens lakejer under 15 år av ockupation? säger han, och syftar på ledande sunnimuslimska politiker i den "antisyriska" regeringskoalitionen som satt i regeringen under stora delar av 1990-talet.
Han förnekar även att FPM skulle vara ett redskap för Michel Aouns personliga ambitioner.
– Det här är inte en konflikt om personer. Vad som som står på spel är vad General Aoun representerar. Den stora frågan är om de kristna kan vända den politiska marginaliseringen under Syriens ockupation och återfå en verklig politisk representation.

Michel Aoun drevs i landsflykt år 1990 efter ett misslyckat uppror mot de syriska trupperna i landet under slutskedet av det libanesiska inbördeskriget. 2005 ingick FPM:s anhängare i den massiva rörelse som tvingade Syrien att lämna landet, efter mordet på den före detta premiärministern Rafik Hariri. Men i det första parlamentsvalet efter Syriens reträtt bidrog en vallag som Syrien drev igenom år 2000 till en taktisk valallians mellan "antisyriska" partier och "prosyriska" partier, som Hizbollah, och FPM marginaliserades trots att de vann stora framgångar i viktiga kristna distrikt.

Nu ingår FPM i oppositionen tillsammans med de shiamuslimska partierna, som lämnade regeringen i november 2006 delvis som reaktion på kraven att Hizbollahs milis måste avväpnas. Många förvånades när Michel Aoun och FPM, som förespråkar en stark sekulär stat, plötsligt började försvara islamistiska Hizbollahs rätt att behålla sina vapen. Men Alain Aoun menar att en lösning av frågan kräver en "gemensam vision".
– Det finns en anledning till att vapnen finns där, och det är något vi måste ta itu med. Om det är någon lärdom det internationella samfundet borde dra från förra årets krig så är det att de måste hjälpa Libanon att lösa konflikten med Israel. De måste verka för en lösning kring de ockuperade Shebafarmerna, utväxling av fångar, och inte minst se till att Libanon får garantier från Israel att vi inte kommer att angripas i framtiden.
– Vårt långsiktiga mål är ett sekulärt Libanon utan religiösa partier. Men under tiden måste vi handskas med Hizbollah som den viktigaste representanten för landets shiamuslimer. Självklart är vi inte överrens med dem på alla punkter, men de har gett garantier i centrala frågor som civilsamhället, en ny vallag och rättvis representation för alla grupper, säger Alain Aoun.
Trots detta har den politiska alliansen med Hizbollah försvagat stödet för FPM och Aoun bland landets kristna.
– Det är inte förvånande, eftersom många misstror Hizbollah. Detta ett modigt steg av General Aoun, som han tog trots att det skulle påverka hans popularitet negativt. Det är ett försök att föra libaneser närmare varandra. Och viktiga delar av opinionen förstår vikten av att bygga broar även med de som tidigare varit våra motståndare, säger Alain Aoun.

Den antisyriska regeringskoalitionen har hotat att utse en president från det egna lägret på egen hand, vilket enligt många bedömmare skulle förvärra den politiska krisen. Opinionsundersökningar tyder på att de flesta libaneser är trötta på det politiska dödläget och skulle föredra en konsensuspresident som är acceptabel för landets båda politiska läger.
En tänkbar sådan är överbefälhavaren Michel Suleiman, som stigit i popularitet efter sommarens strider med den islamistiska gruppen Fatah al Islam i det palestinska flyktinglägret Nahr el Bared.
Men enligt Alain Aoun är en konsensuspresident inte lösningen.
– Vi kan inte välja en okänd person vars politiska inställning vi inte vet något om, och som i slutändan kan visa sig tillhöra det ena eller andra lägret. Konsensus är inte en magisk formel som kan tillämpas, utan måste vara baserat på en verklig lösning kring nationella frågor.
Beirut