Höst i Göteborg. Vi sitter i en hotellobby i centrala stan. Hanne Ørstavik har kommit ut med sin bok Kallet - romanen på göteborgsförlaget Kabusa. Den är hennes åttonde sedan debuten med Hakk, som kom 1994. Den sjätte i ordningen som översatts till svenska.
- Det är en gåva att ges ut i andra länder.
I Sverige har man en större ro och eftertänksamhet i mottagandet än i Norge. Jag värdesätter den svenska litteraturoffentligheten, säger hon. Sedan betyder det alltid mycket att böckerna betyder något för någon annan.

Det finns ett lugn över Hanne. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det helheten. Hon är klädd helt i svart. En skarp kontrast till hennes ljusa hy och blekta hår. Hon tittar ut genom fönstret medan hon funderar, sedan använder hon sig av sina händer för att förtydliga vad hon menar i sina svar.
Hon återkommer flera gånger till kallet. Säger att det centrala i romanen är just det. Vad är egentligen ett kall, och vem är det som kallar? Och vems vilja är det som vill?
- Det är konsten med litteratur, att öppna frågor utan att kunna få fram tydliga svar.
När hon skulle börja skriva romanen var en svartklädd, trotsig kvinna vid ett fönster allt hon fick. Och vad gör man då när de vanliga sätten inte fungerar längre? När bilderna inte radar upp sig.
I det här fallet fick hon helt enkelt gå fram till kvinnan för att se vad hon ville.
- Med just Kallet var det så att jag fick ta det jag fick. Jag har lärt mig mycket om hur det är att skriva en roman. Man får ta emot romanens utfall, säger hon.
Det blev ingen roman på 'vanligt' sätt, hon fick snällt ta emot vad som erbjöds. Samtidigt menar hon att det inte heller är bra att tvinga fram en roman.
- Om jag skriver bara för att jag vill, vad blir det? Jag vill varken skriva eller läsa en roman som är ren vilja. Det blir för kontrollerat.

Det är för att undersöka saker i sitt liv som hon skriver, menar att språket öppnar en väg att vara. Det är vägen som är värdet i undersökningen. En undersökning som ska fortsätta att vara och aldrig sluta. Sedan behöver man nödvändigtvis inte komma fram till något. Men du har läst, och något har förändrats. Det kan räcka så.
Hanne Ørstavik skriver ofta sina böcker under korta perioder. Sedan går det minst ett år innan hon återupptar skrivandet igen. För hon har perioder då hon inte vill skriva. Då läser hon mycket istället, och väntar på skrivandet ska komma till henne. Skrivandet, i ordets rätta bemärkelse alltså.
- Det känns som om jag skriver hela tiden, även om jag inte sitter med en penna. Varje roman öppnar ett nytt fält, det tar inte slut efter en roman.

Hon tycker att skrivprocessen liknar läsarprocessen till viss del. Från båda hålla ställer man sig frågan: Vad kan jag använda det här till? Hon pratar även om förhållandet till andra människor, om en paradoxal vilja vad gäller närhet och avstånd.
- Jag vill vara ensam när jag skriver, men jag vill att rummet jag skriver om ska vara möjligt för andra att komma in i.