'Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.'
Så inleder Sven Lindqvist sin bok Utrota varenda jävel som är en redogörelse för den europeiska kolonialismens och rasismens brott mot mänskligheten, en smärtsam påminnelse om att folkmorden varken började eller slutade med Förintelsen.
När boken kom ut 1992 väckte den stor uppståndelse och sågs som kontroversiell. Det var vid en tid då de främlingsfientliga vindarna tilltog med omåttlig styrka i Sverige, då VAM rekryterade långt ner i åldrarna och tog flera av mina skolkamrater, en tid när trapphusen även i de mest välartade lägenhetsområdena ristades fulla med BSS, när rasismen och kapitalet förklädda i roliga hattar gjorde gemensam sak och med inövade fyndiga, folkliga slogans röstades in i riksdagen. Femton år har gått men 'historien älskar repriser', som Sven Lindqvist skriver.

När jag träffar regissören Kajsa Isakson på Stockholms Stadsteaters scen i Skärholmen är det bara några veckor kvar till premiären av hennes uppsättning av Utrota varenda jävel.
- Jag kom i kontakt med texten för första gången 1992 när jag levde som ensamstående morsa i Rågsved. Jag hade fastnat i tycka-synd-om-mig-själv-träsket, gick upp sju, lämnade på dagis, åkte in till stan och jobbade, hämtade på dagis, hemma vid sex. Stod och trängdes bland andra ensamstående mammor när Ica skulle lägga ner och sålde ut matvaror billigt, säger hon och ler.
- Jag har alltid sett mig själv som en politisk människa som aktivt kämpat mot rasism och fördomar. Visst insåg jag att världen var stor, galen och ond men jag var så inne i min egen lilla värld. Så läste jag boken, kom ur det egoistiska tänket och fick en kick av det, började söka kunskap och få igång nya tankebanor. Redan då tänkte jag att 'det här vill jag göra något av, den här känslan vill jag förmedla till andra'.

Arbetet med att adaptera en facklitterär text i dramatikens form och destillera den till en pjäs på drygt en timme har varit mödosamt. Mycket research och fördjupning i historieböcker och geografi har fordrats. Skådespelarensemblen har valts med omsorg och ett absolut krav var att de var engagerade och politiskt intresserade. Sven Lindqvist själv har följt med i hela processen och till och med kommit och tittat på repetitionerna som pågått sedan augusti.
- Jag skulle aldrig ge mig på en sådan här sak utan att prata med författaren. Sven verkar tycka att det är spännande och litar på mig. Han är engagerad och har precis samma inställning som jag, att det är viktigt att få ut budskapet, att medvetandegöra vår historia.
Kajsa Isakson har valt att bibehålla språket i texten, värnat om de poetiska passagerna och det stilistiska som hon tycker mycket om. Men samtidigt har hon lagt till några kortare egenhändigt skrivna stycken som direkt anknyter till nutiden.
Uppsättningen kommer inte bara att vara öppen för allmänheten utan är även tänkt att så småningom spelas ute på skolorna för niondeklassare och gymnasieelever. Ett lärarmaterial kring hur man kan förbereda efterföljande frågor och diskussioner i klassrummen efter föreställningen har utarbetats.

Kajsa Isakson tycker sig urskilja en stor vilja till kunskap hos dagens unga och syftet med pjäsen är att förmedla en lust att söka information och introducera det sökandet på ett roligt sätt. När samtalet glider in på skolans historieundervisning, som inte alltid är så tillfredsställande när det kommer till västvärldens kolonialism och imperialism, konsta-
terar hon att hon från sin egen skoltid mest minns Spinning Jenny, den agrara revolutionen följt av den industriella och så andra världskriget och Förintelsen.
- Om man tittar i gymnasieelevers böcker så finns det en koncentration runt andra världskriget som visserligen är viktig, men man måste också bygga på historien bakåt. Vi måste börja långt före 1900-talet. Alla tankarna inom rasbiologin som tyskarna hakade på fanns långt innan dess, säger hon.
- Med det dagsaktuella vill jag framför allt göra kopplingen för den yngre publiken: vad har vi här, hur har vi nu röstat, vad gör vi med våra misstag, med ondskan i vårt samhälle, med vår värld och varandra? Det samtalet och den granskningen för att gå vidare måste hela tiden pågå. Om samma sak händer igen är det för att vi har vant oss och den vanan gör att det är enklare att lägga det åt sidan, vilket vi absolut inte får göra. Då kan vi skapa en riktig våg av rasism och fördomar, en slags rundgång i historien igen.
Den situation vi har i Sverige i dag är ganska lik den som uppstod i början av 90-talet, fast ändå annorlunda, menar hon. Främlingsfientligheten låg i öppen dager på ett annat sätt.
- Rädslan fanns överallt i samhället. Jag hade vänner som var livrädda för Lasermannen och inte vågade gå ut, det fanns riksdagspartier som pratade om blåslampor och även om förtroendet för dem föll snabbt så var det en öppen våg. Visst finns det en likhet med dagens högervindar, extrema rörelser och Sarkozy i Frankrike. Men i dag finns en ännu större acceptans som är farlig, något slags tyst överenskommelse att vi kan gå ett steg längre. Därför är det extremt viktigt att ta in nutiden.
Så även Sverigedemokraternas framgångar i höstens val vävs in i pjäsens övriga linje av rasistiska rörelser som uppstått och närts inom nationer som betecknas som demokratier.
- Jag vill ta in Sverigedemokraterna i och med att de har fått så pass många röster och människor som röstat på dem ofta säger att de gjort det för att skaka om lite. Men faktum är att människor faktiskt har gjort ett val. Folk är inte dumma utan de har gått dit och röstat medvetet.

Ett annat av de nyskrivna styckena handlar om de många afrikanska båtflyktingarna, hur portarna i Fort Europa slår igen framför dem och hur många inte ens hinner fram utan omkommer på vägen. Just den scenen repeteras av de fem skådespelarna dagen för mitt besök. Sven Lindqvists faktasprängda, litterära text om historiska brott blandas med något ännu mer påtagligt: dagens rika västvärlds agerande. Klimathot och obalans. Fattigdom och vapenexport. Konsumtion och svält. De faktum som så uppriktigt och direkt uttalas på den provisoriska scenen drabbar rent fysiskt.
- När vi turistar gör vi det på tryggt avstånd från verkligheten. På Kanarieöarna rensas det upp så att vi inte ska se spåren av flyktingarna. Hemma distanserar vi oss, vi tittar på tv och ser något hemskt som händer långt, långt där borta, men är ändå lugna i vår tillvaro. På vår bakgård kan vi grilla och ha vår flaggstång och mysa. I vårt lilla liv är vi trygga och tror att vi inte behöver ta ställning. Man kan köpa sig glad. Stänga av. Det är först när man öppnar upp man får hela ångestverkligheten, säger Kajsa Isakson apropå det som just spelats upp.

Och det är precis det hon vill göra. Öppna upp. Fylla lite av den där luckan i vår historiekunskap och tydliggöra individens och västvärldens roll i hur det ser ut i världen i dag.
- Vi har ett stort ansvar för det som händer just nu. Backar man sedan tillbaka i historien så har vi någon slags enorm resväska av skuld. Men hoppet är väldigt viktigt, man får inte fastna i skulden utan vi måste ta tag i situationen och göra det tillsammans. Det finns ingen rimlighet i att det ska vara den här uppdelningen i vi och dem. Att vi har mer resurser, bättre mediciner, bättre liv och skickar vår skit till Afrika. Vi tror vi är snälla för att vi ger bistånd. Men det är inte frågan om att vi ska komma in som räddande missionärer eller samariter. Tänk lilla, lilla Europa och den stora kontinenten Afrika med sitt rika kulturliv och en civilisation som det dragits godtyckliga gränser igenom, tvärs genom språkområden och stammar, men som ändå överlevt åtskilliga erövringar av européer i tropikhjälmar, säger hon, tar ett par klunkar av sitt kallnande kaffe och fortsätter:
- Vi har så mycket att lära av den enorma kontinenten och ändå finns det fortfarande ett visst mått av förminskande från vår sida. Där sätter jag ett stort frågetecken: Hur kommer det sig att det fortfarande är så här? Vi måste väl ändå ha kommit mycket längre än så?

Kajsa Isakson pratar mycket, är intensiv men eftertänksam och de många associationerna för samtalet lätt och smidigt fram och åter genom hennes favoritämnen. Hennes små öar som hon själv kallar dem.
- Rasismen och den rasbiologiska historien är en sådan ö. Jag återkommer ofta till dået som påverkar nuet som påverkar det som kommer sedan. Det kan man nog säga är en dekalog över hur jag jobbar.
Kajsa Isakson är helt självlärd. Redan som femåring visste hon att hon ville arbeta med teater och berättandet har alltid stått i fokus. Hon hoppade av gymnasiets teaterlinje i tvåan, skaffade sig egna pedagoger och tog den långa vägen till regiarbetet via slit med scenarbete och hantering av den tekniska biten med ljus och ljud. Som tämligen kompromisslös frilansare har hon vid 37 års ålder hunnit skriva och regissera ett tiotal pjäser, debuterat med romanen Min Ella 2005, gjort ljudkonst och radioteater. Ofta behandlar hon tunga ämnen som rasism, dödsstraff, ensamhet, våld, könsförtryck, maktmissbruk och politikers cynism. Svaret på frågan om hon ser sig som en politisk dramatiker och regissör kommer snabbt och tveklöst.
- Ja, absolut! Jag förstår inte hur man inte kan vara det. Politik och kultur går inte att separera. Jag vill berätta, har ett budskap och då blir det genast politik. Konst är politik. Och det är viktigt för mig att säga det rakt ut. Jag kan tröttna på diskussionen om att man inte får slå in öppna dörrar eller göra plakatartad teater. Visst, man ska inte skriva folk på näsan, men det gör man inte bara för att man gör politisk teater som är engagerad, empatisk och vill förmedla viktiga frågor. Om jag har ett engagemang, en ilska, något jag reagerat på, då kan jag göra min berättelse så mycket tydligare för andra.

Men hon har också fått erfara vad det innebär att ta tydlig ställning i olika frågor i form av att människor skrikit otrevliga saker efter henne och skrivit hotfulla brev. Och att hamna i ett litet fack är minst sagt lockande. Ofta när media beskrivit henne och hennes arbete har det varit utifrån den snäva vinkeln: ung arg feministisk kvinna.
- Jag kan säga så här: jag är feminist, jag är politisk regissör, jag tycker att solidaritet är enormt viktigt och jag tänker fortsätta uttala de orden. Ingen kan komma att påstå att det är klichéer eller att man inte ska få lov att använda dem i sina försök att förändra samhället, påverka och göra något bra.