Efter att först det franska och därefter det holländska folket i varsin omröstning röstat "nej" såg framtiden för EU-konstitutionen mörk ut. Men sedan det tyska ordförandeskapet gjort den till sin prestigefråga hamnade konstitutionen återigen i centrum för Europas politiska strålkastarljus.
Inför det informella EU-toppmötet i Lissabon i veckan handlade rapporteringen om ett splittrat Europa. Italien hade riktat skarp kritik mot den nya fördelningen av mandat i parlamentet som ingår i konstitutionen, och hade krävt lika många platser som Frankrike och Storbritannien.
Som det främsta hindret för europeisk enighet beskrevs Polen. Sedan de religiöst konservativa tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski kom till makten har nationen gjort sig känt som något av en bromskloss i EU-sammanhang. Denna gång gällde frågan den så kallade Ioanninaformeln, en överenskommelse enligt vilken en "betydande minoritet" kan fördröja förslag. Flera bedömare befarade att Polen skulle använda överenskommelsen till att blockera lagstiftning rörande rätten till fri abort eller i andra sociala frågor.
Men i slutändan gjordes endast smärre förändringar i den ursprungliga fördragstexten. En för Polen framgångsrik överenskommelse träffades, med innebörden att Ioanninaformeln bara kan frångås om alla unionens 27 regeringschefer är överens. Och Italien fick ytterligare ett mandat i parlamentet.

När Europas ledare på fredagsmorgonen mötte pressen var retoriken såväl lättad som triumfatorisk.
– Nu är Europa redo för att se framåt med självförtroende, sa Portugals premiärminister Jose Socrates.
– Det är ett historiskt beslut som kommer ge oss kapacitet att agera, fyllde EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso i.
Även Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var nöjd, om än mer dämpad i sina ordval.
– Det jag är mest nöjd med är att vi stod fast vid överenskommelsen från i juni. Vi har nu bara pratat om mindre saker, några generaladvokater och tilläggsprotokoll.

Bakom de belåtna formuleringarna finns minnet av sommaren 2005. När de franska och holländska folken förkastade förslaget till konstitution hamnade unionen i ett tillstånd som liknats vid politisk apati. Det "Europeiska projektet", som dittills svept fram som en politisk naturkraft, mötte sin första stora motgång och reagerade med förvirring och passivitet.
När den värsta chocken lagt sig lanserade kommissionen sin "Plan D – för dialog, deltagande och demokrati". Utåt kallades det ett sätt att revitalisera debatten, men Plan D gjorde aldrig något politisk avtryck och anses av många ha varit kosmetika avsedd att dölja handlingsförlamningen.
Det krävdes en kraftansträngning för att på nytt sjösätta konstitutionen, och vad som hänt om den återigen fällts är oklart. Men kritiker över Europa menar att etablissemangets rädsla för ett nytt nederlag är anledningen till att konstitutionen denna gång inte underkastades Europas folk i nationella omröstningar. Trots att den flyttar makt från de nationella församlingarna till parlamentet i Bryssel.
– Det här tar bort vetorätten på ett 60-tal områden, säger Max Andersson (mp), ledamot i riksdagens konstitutions- och utrikesutskott.
– Det betyder att Sverige och alla andra länder kan bli överkörda av en majoritet i EU. Detta flyttar makt från det svenska parlamentet, och från de svenska medborgarna.
– Man är rädd för att folket inte ska vilja det här, och därför vågar man inte fråga folket.