Själv gick jag till teatern med höga förväntningar och anade, på grund av alla exalterade rykten, att jag skulle få se ännu en stark Hamlettolkning. Vad jag inte visste var att denna föreställning skulle visa mig att jag egentligen aldrig har sett Hamlet, eller att Shakespeareklassikern i alla fall aldrig drabbat mig med sådan lidelsefull intensitet som i Noréns avskalat vackra och språkligt humoristiska iscensättning.

Det är inte svårt att föreställa sig att uppsättningens rena estetik satt som gjuten på Gotland i Roma klosterruin, till måsars och svalors flykt kring uråldriga murar. Å andra sidan passar Lars Noréns svala, japanskt inspirerade, glidande ridåstycken av svartblänkande plast, dödgrävarscenens sand, eller inledningens fallande, grafiskt utslängda röda rosor lika bra eller kanske ännu bättre på Pusterviksscenen. Och till detta Ann Bonander-Loofts sanslöst vackert skurna kostymer, i tygernas avklarnade möte mellan elisabetanskt mode och nästan fotsida, munkliknande kappor.

Ett lågmält sakralt tema förstärker Hamletdramats starka lidelse, tonen sätts redan i inledningens dovt nynnande ordlösa körsång, ljudlöst vibrerande genom helhetens oavbrutet tilltagande konflikt mellan hämnaren Hamlet och fadermördarens ångest. Shakespeares melodiösa, rytmiskt böljande, ordmusik är himmelskt skön, i Britt G Hallqvists översättning, i Noréns modernt närlästa tidsmarkörer, i David Denciks sparsmakade uttrycksfullhet i rollen som Hamlet. En hämnare, en ung man, som med hela sin samlade vrede i botten arrogant låter ironierna pysa ut till höger och vänster, ur galenskapens påståddhet.

Till detta, hela uppsättningens starka illusion av ett turnerande teatersällskap, som gör just det som Hamlet under slutscenens dödskamp önskar, berättar för oss efterlevande om hur denna tragik kunnat inträffa. Detta teatersällskap, med knappa resurser, gör också att snart sagt alla utom David Dencik spelar flera roller, glidande ur och i rollernas svepande kappor i så snabba rollbyten, att man ibland inte ens hinner uppfatta dem. Naturligtvis blixtrar ensemblespelets tajta sammanhållning till i enskilda roller; förutom en lysande Davis Dencik briljerar Per Burell både som ovanligt brutal Polonius och en fantastiskt skicklig och rolig dubblering mellan två hetsigt diskuterande dödgrävare, Lo Kauppi som både skör och rasande Ofelia, Ivo Porovic som en djupt ångerfull Claudius och sist men inte minst Lil Terselius som en kärlekslängtande Gertrud. Som sagt, det är bara att rusa iväg till Pustervik!