Konst | På andra sidan muren

Även om gränsen är långt ifrån knivskarp finns det skillnader mellan gatukonst och graffiti. Och om jag skulle våga mig på en precisering så ligger den i att graffitin är en bildkonstnärlig tradition som kan äga rum på en rad olika platser och i olika sammanhang medan gatukonsten är en rad olika konstnärliga strategier i, och förhållningssätt till, de offentliga rummen – som kan ta sig vitt skilda visuella uttryck. Jag ser när något är graffiti, men uppfattar något som gatukonst. Den här skillnaden gör att jag har lite svårt att förstå hur det sistnämnda kan fungera i en konsthall.

Utställningens arrangörer har dock en aningen annorlunda och bredare syn på vad som är gatukonst och ser det som ett paraplybegrepp som även inkluderar graffiti. I sin presentation definierar curatorn Tomas Asplund Gustafsson gatukonst som "alla icke-sanktionerade kreativa uttryck i de offentliga rummen". Tja, det är väl ingen orimlig definition, även om jag inte tycker att den riktigt stämmer överens med hur ordet faktiskt används. Och då blir ju verken på utställningen absolut inte gatukonst eftersom dessa i högsta grad är sanktionerade. Men om vi skippar spetsfundigheterna och tittar på utställningen så kanske man kan lägga undan motsättningarna mellan gata och galleri utan att för den skull förringa viktiga skillnader.

Det är en chosefri och ganska liten utställning, tajt sammanhållen inne i konsthallens höga vita kub med små satelliter spridda runt om i det omgivande (för)stadsrummet. Konstnärerna jobbar som förväntat i olika tekniker och stilar.
Torget framför konsthallen är översållad med affischer av samma typ som de politiska partierna sprider inför allmänna val. Det är Folket som sprider slogans som "All makt utgår från Folket" och "Gör nån glad". Går man en bit bort så hittar besökare två rådjursskulpturer som "gerillastickarna" i Masquerade har klätt med svettband, tröja och benvärmare. Inne i konsthallen finns bland annat en hög väggmålning av graffarna Disey och Karma, en serie teckningar av Andy och en handarbetshörna av Masquerade – med instickade våldssymboler som basebollträ och gatsten.

Diseys och Karmas väggmålning fortsätter ut på golvet i form av en matta och på den ligger ett antal stora klossar som man kan pussla ihop till olika målningar. Kul, visst, men båda konstnärerna har rent visuellt gjort betydligt vassare verk tidigare. Och jag kan inte låta bli att tycka att Andys naivistiska teckningar är roligare på en stadsvägg än bakom glas och inom ram. Så lite lamt känns det ibland.
Det ovan beskrivna är verk från en utställning med (gatu)konst, men kollektivet APA (Akay, Kidpele och Made) bidrar med två verk som snarare handlar om gatukonst. De ställer ut dokumentation av två olika konstprojekt i de offentliga rummen: Free ride där de genom ett intrikat och finurligt system tillfälligt saboterar SL:s spärrlinje vid Fridhemsplan, och Offentliga instanser där olika kortfattade poetiska budskap med små bokstäver bränts eller stansats in i offentliga ytor runt om i världen.
Det sistnämnda projektet redovisas på stora fotografier. Två stycken för varje instansning, en miljöbild som ger sammanhanget och en närbild som förmedlar texten. Enligt konstnärerna är texterna ihopsamlade hemligheter, tankar som olika individer inte velat erkänna offentligt. I projektet blir hemligheten avslöjad medan avsändaren förblir hemlig. Inbränt i en rutschkana kan konsthallsbesökaren läsa: "I think of Hannah Lewbeul everyday. What they did to her on the playground. And what I didnt do."

Det är först i APA:s bidrag som jag verkligen känner att utställningen bränner till. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på att videon och fotona är dokumentation av konstprojekt snarare än konstverk i egen rätt. Eller är de verkligen blott och bart dokumentation? Kanske är de utställda fotografierna snarare en del av projektet Offentliga instanser som utan dokumentationen är ett oöverskådligt konstverk, utspritt över tid och rum.
Sedda på detta sätt är fotografierna ihopsamlade fragment, delar som befinner sig i en dynamisk relation med texterna i de offentliga rummen. För även om de enskilda hemligheterna offentliggjorts genom instansningarna så blir Offentliga instanser offentligt först genom dokumentationen.
Kanske kan man tala om att det uppstår såsom ett konstverk först genom att det presenteras här och nu På andra sidan muren. Och i så fall är en dialogisk relation mellan gaturum och gallerirum en förutsättning för dess existens. Den som dogmatiskt propsar på att de båda rummen utgör varandras motsatser kommer inte att se konstverket.