Som tidsdokument över sextio- och sjuttiotalen i svensk politik är Peter Bratts memoarer intressant. Bratt redogör med egna ord hur han började sätta sig in i samhällsfrågor genom att läsa statsvetenskap och ekonomi för att försöka förstå socialism i teorin och i dess verklighet. Han berättar om sina möten med fabriksarbetare och om sin egen slutledning, att 'ekonomisk demokrati är oförenlig med individuell frihet'. För någon som har huvuddragen klara i IB-affären och om Geijers porrklubbsbesök är det intressant läsning som samtidhistoria utan att Bratt kommer med några direkt nya fakta.

I sin berättelse gör Bratt några korta nedslag i sitt eget inre men utan att vi direkt får fram några nyanser i hur illa han egentligen mår. Det är inte för än i sista fjärdedelen av boken som läsaren kan känna att Peter Bratt berättar om sig själv utan att hålla tillbaka. Det är fascinerande att höra hur nere Peter Bratt varit självförtroendemässigt och i sitt alkoholmissbruk samtidigt som han lyckats fortsätta som framgångsrik journalist. Han ger oss en inblick i en missbrukares vardag när han förklarar att alkoholen var som medicin och vilka knep han hade för att dölja sitt beroende. När han berättar hur han stannade ett par gånger för att svepa drinkar på morgonen på väg till kontoret under sin tid som korrespondent i Paris ryser jag. Om Bratts memoarer fram till denna redogörelse kan beskrivas som platta och lite tradigt redovisande sidor, sugs jag här som läsare in i Bratts illamåendespiral med ångest och fylla. Trots att Bratt inte blir personlig för än på slutet klarar han gränsen till det privata galant. Det är uppenbart att familjen runt honom märkt av hans missbruk och det är självklart att de som alla anhöriga till en missbrukare påverkas men Bratt gör ett medvetet val då han i stort utelämnar anhörigas reaktioner. Detta är ett klokt val då det verkligen känns i magen att det är Peters historia som berättas och att det kan ha funnits någon sorts medvetet val att skydda familjen i skrivandet.

I bokens första halva presenteras en del frågeställningar som Bratt möter då han formas som journalist men som han tyvärr inte utvecklar. Då de personliga reflexionerna utebliver gällande ämnen som tortyr gör det att memoarerna inte sällan känns mer som om Bratt gör en redogörelse över samhällsomvälvningarna före och efter 1968 i stället för att dyka djupare in i hur han själv ställer sig till sin samtid. Det är intressant att höra Peter Bratts egna ord om hur IB-affären nystades upp och även om hur han spanade om nätterna utanför den skumma nattklubben för att kunna fota de som kom att ingå i Geijerfallet. Men det blir ofta inte mer än ett ganska stelt rapporterande.

Det är svårt att förstå hur Peter Bratt konstant mått så dåligt medan han lyckats upprätthålla sin professionella roll. Jag tror att Bratt i sina memoarer tjänat på att bli mer personlig och åtminstone försökt förklara hur han innerst inne resonerade och kände sig. En liten varning utfärdas till eventuella läsare gällande prolog och epilog. Här väljer Peter Bratt att inleda boken och sedermera avsluta med en dialog som han för med sin katt. Jag kan inte tänka mig en enda bra anledning till detta val så för att bespara sig en del huvudbry kan dessa delar med fördel hoppas över.