Det hela började med att Peter Rost skrev en recension av Marcia Angells kritiska bok The truth about the drug companies på amazon.com. Han tyckte boken var "skitbra" och höll med författaren i mycket. Och han visste vad han talade om då han arbetat som hög chef på flera företag inom läkemedelsbranschen under 20 år.
Peter Rost hade skrivit under med sitt eget namn, men inte angett att han var vice vd på Pfizer, världens största läkemedelsföretag. Han förväntade sig ingen uppmärksamhet, men några dagar senare tog USA Today, en nationell tidning, kontakt med honom. Efter det har han gjort hundratals intervjuer för tidningar, radio och tv.
2002 upptäckte han att det skett olagliga affärer med tillväxthormonet Genotropin. Medlet ska motverka dvärgväxt men Pfizer hade också marknadsfört och sålt medlet illegalt för att fördröja åldrande. Felmedicinering kan ge fruktansvärda biverkningar och är därför belagt med fängelsestraff. Han rapporterade detta till Pfizers ledning, som tillsatte en utredning. Men den korrigerade en del av kritiken.
– Sedan skrev de ett brev som sa att jag fått sparken, berättar Peter Rost i ett vackert mötesrum på Grand Hotel i Stockholm.
Men han kunde inte avskedas hur som helst. Eftersom Peter Rost var vice vd medförde det också ett stort ansvar. Om han inte rapporterade oegentligheter till myndigheter skulle han riskera upp till tre års fängelse.
– Jag hade tre val: titta bort, sluta eller försöka göra något åt situationen. Jag gjorde det senare.

Peter Rost valde att bli en whistleblower, någon från insidan som påkallar uppmärksamhet vid fiffel och olagligheter. Han blev gradvis isolerad på Pfizer i takt med hans ökande kritik mot brist på etik och arbetsmetoder.
– Även om jag hade valt att titta bort, hade jag knappt riskerat åtal. Det sker sällan i USA. Men det är min övertygelse att ett företag även i dag kan och bör skötas på ett lagligt sätt. Det finns gråzoner, men för mig var det här svart på vitt.

När han sedan uppdagade skattefiffel på sintidigare arbetsplats, läkemedelsföretaget Wyeth, hamnade han i kylan. Totalt utfryst.
Han berättar att han inte tog det så hårt. Oavsett på vilket läkemedelsföretag han jobbat har han förbättrat resultaten avsevärt. Det har gett honom ett starkt självförtroende.
– Jag är trygg och är van att göra det omöjliga möjligt. Jag har tagit strid mot ett företag som tjänar 50 miljarder dollar om året. Jag var medveten om riskerna men ville inte låta skurkarna vinna.
Han blev också kallad att vittna i kongressen och för FBI om missförhållandena i läkemedelsindustrin. Det ledde så småningom till att Pfizer fick betala 35 miljoner dollar i böter för sin kriminella verksamhet. Ytterligare två processer väntar dem, en om illegal marknadsföring och en om hur Peter Rost avskedades.
– Som förste chef i läkemedelsindustrin tog jag bladet från munnen och berättade vad jag visste, säger han lite stolt.
Peter Rosts bok Sjuka pengar som kom ut på svenska i januari i år, avslöjar att den globala läkemedelsindustrin använder sig av maffialiknande metoder för att maximera sina vinster. Boken slår larm om mutor, korruption och organiserad brottslighet i läkemedelsbranschen.
Den tar också upp hur läkemedelsbolagen motarbetar parallellimport, som går ut på att importera likvärdiga men billigare läkemedel.
– I USA, till skillnad från Europa, är parallellimport av läkemedel förbjudet. I USA säger man att man måste skydda nationen från förfalskade kopior av läkemedel. Om man tillåter det förlorar man kontrollen på läkemedlen. Det är en rå lögn, säger Peter Rost indignerat.
Som sommarpratare i P1 berättade han att läkemedelsindustrin har investerat 100 miljoner dollar i lobbyverksamhet för att förhindra parallellimport. Dessa pengar ska finansiera 1 294 läkemedelslobbyister i Washington DC. Bara i år. Systemet har gjort att mediciner är dubbelt så dyra i USA som i Europa.

Men det är inte bara parallellimport som oroar Peter Rost. Utan även det faktum att nästan 50 miljoner människor i USA saknar sjuk- och läkemedelsförsäkring. Förklaringen är att en försäkring kostar en familj på fyra personer 15 269 dollar per år i New Jersey, medan medelinkomsten är 27 000 dollar. Dessutom har minimilönen legat kvar på 5 dollar och 15 cent sedan 1990.
– Det har gjort att vi har den högsta spädbarnsdödligheten i västvärlden.
Det är de fattigaste som betalar mest för medicin och sjukvård medan de som arbetar och får sina försäkringar från sin arbetsplats betalar mindre.
– Det beror på att försäkringsbolagen har förhandlat fram bra priser till sina klienter. Men de fattiga har ingen som förhandlat fram fördelaktiga priser till dem, så de betalar fullt pris.
Lösningen på problemet anser Peter Rost är att staten tar över förhandlingarna om läkemedelspriser. Och förhandlar för alla – rika som fattiga.
– Det finns vissa sektorer som staten inte bör överlämna ansvaret för till privata aktörer, och sjukvård är en av dem.

Det anser även Michael Moore i sin senaste film Sicko, där Peter Rost har bidragit lite till researchen. Vid två tillfällen blev han intervjuad av filmteamet.
– Jag tycker att det är en suverän film, särskilt för den amerikanska publiken. Det var ett smart drag att säga att filmen egentligen vänder sig till dem med sjukförsäkring, eftersom de flesta struntar i dem utan.
Han säger att filmen visserligen inte är objektiv när den skönmålar sjukvården i England, Frankrike, Kanada och på Kuba, men att den fungerat som en väckarklocka i USA.
Ett land där endast 10 procent läser dagstidningarna och där tv-nyheterna bara visar senaste skottlossningen i gathörnet.
– Amerikaner är ett fördummat folk, men Moore har lyckats nå fram till dem med sitt budskap.
Vi börjar prata om Hillary Clinton och vad hon kan göra för att förbättra situationen om hon blir USA:s nästa president. Under Bill Clintons tid arbetade hon fram ett förslag om ett sjukvårdssystem som skulle gälla alla.
– På den tiden var hon ett rött skynke för läkemedelsbolagen. Men nu stöder de henne. Jag undrar vilka kompromisser hon har tvingats till.
Peter Rost menar att det inte är politikerna som styr den amerikanska politiken, utan de stora företagen. De satsar pengar på olika presidentkandidater, och för att de ska få pengar till sina kampanjer får de skriva under klausuler som gör att de inte får genomdriva olika förslag.
– Jag kallar det för kleptokrati och den har ersatt demokratin. Det är en farlig situation när man kan köpa en president. Inte undra på att det bara är 50 procent av amerikanerna som röstar.
Peter Rost säger att han är kapitalist. Han ser inget fel i att människor startar företag och skapar arbetstillfällen och anser att det fortfarande existerar hederliga företagare. Men företagen ska följa de lagar och regler som finns, och som ger de anställda ett drägligt liv.
– På 1960- och 1970-talet var det inte god ton att chefer skulle få väldigt mycket mer i lön än vanliga arbetare.
Nu är det tvärtom, säger han. Cheferna sätter sina egna löner och förmåner utan att det ens har med den egna prestationen att göra. De sitter också med i varandras styrelser och hjälper varandra att få högre löner. Han berättar om en chef som sänkte företagets aktievärde med 50 procent. Sedan tog han ut 200 miljoner dollar i avgångsvederlag.

Han kallar dem rövarbaroner. Vd:arna som har höjt sina löner från 3 till 12 miljoner dollar per år sedan 1990 samtidigt som genomsnittslönen i USA på 27 000 dollar har legat stilla under samma tid.
– Det här gynnar varken aktieägarna eller samhällsutvecklingen utan bara dem själva. Kapitalismen håller på att förtäras inifrån. Samhället behöver förändras genomgripande.
I sin senaste bok Vargflocken, som släpptes den 24 oktober, beskriver Peter Rost hur ett läkemedelsbolag samarbetar med CIA för att ta fram ett läkemedel som är avsett för krigföring.
– Jag valde att skriva den som en actionthriller för att undvika att åka dit på något. Men CIA släppte dokument i somras som bekräftade att de haft ett sådant samarbete med läkemedelsindustrin. Och jag var nog den som blev mest överraskad, säger han och skrattar.
Det är en rafflande historia, där det förekommer både mord och kidnappningar.
Jag undrar om läkemedelsindustrin även går så långt i verkligheten.
– Det har redan hänt. Det var läkemedelsbolagen som tillverkade gasen zyklon B till förintelselägren. Vad storföretagen gör är en spegling av det omgivande samhället och hur det styrs. Och nu upprätthålls inga moraliska regler.

På tal om det börjar vi prata om läkemedelsbolagens skuld till att utvecklingsländer hindras från att tillverka kopior av bromsmediciner mot hiv och aids.
– För läkemedelsbolagen är länder i Afrika och andra utvecklingsländer en vit fläck på kartan, eftersom de inte kan betala de dyrare medicinerna.
Han berättar att mycket av biståndet till dessa länder är villkorat, och ett av villkoren för att få bistånd är att inte bryta patent. Detta är sanktionerat av Vita huset.
– Men patent är inte givna av Gud och så klart måste de få tillverka billigare mediciner. Men det enda som kan få läkemedelsbolagen att lätta på patenten är att uppmärksamma vad som händer i fattiga länder. Dålig PR är inte bra för affärerna.
I Sverige är det staten som förhandlar om läkemedelspriser för alla. Och Sverige har tillåtit parallellimport av läkemedel i 20 år. Det har sänkt de faktiska läkemedelskostnaderna för samhället.
– Men den svenska staten är en dålig förhandlare. Det har gjort att landet har dubbelt så höga läkemedelspriser som övriga Europa, säger Peter Rost.

När han arbetade som Nordenchef för Pharmacia 1999–2001 sänkte han priset på sin magsårsmedicin Lanso med 30 procent för att konkurrera med Astra Zenecas Losec. Då kontaktades han av en chef på Astra Zeneca, som tyckte att han höll på att förstöra hela den svenska läkemedelsmarknaden.
– Sedan undrade han om jag inte ville vara med i Sällskapet, en klubb för Sveriges maktelit. Men det ville jag inte, för det satt bara gubbar där och för att villkoret var att inte sänka priset på Lanso. Jag förstår inte varför svenska män är så rädda för kvinnor att de isolerar sig i sådana klubbar.
Peter Rost är också kritisk mot hur läkemedelsindustrin fungerar i Sverige. Och hur staten låter de multinationella företagen slippa betala skatt på vinsten.
– Om Sverige jagar de multinationella företagen lika mycket som Kalle Snickare och Lasse Rörmokare skulle svenskar kunna betala 10 till 15 procent mindre i skatt.
Han berättar hur det går till. Fenomenet kallas transferpriser: Ett multinationellt företag har sin produktion på Irland, Puerto Rico eller något annat skatteparadis. De skickar sina produkter till Sverige och det svenska företaget betalar överpriser till det producerande dotterföretaget i skatteparadisen. Där betalar de högst 10 procent i skatt.
– Sedan står svenskarna och undrar om de idkar ren välgörenhet, och varför de över huvud taget går till jobbet, när de presenterar en förlust på två procent eller högst fem procent i vinst. Undantaget är läkemedelsföretaget Astra som har det mesta av sin produktion i Sverige och redovisar en vinst på 35 procent, eftersom de inte kan dölja den så lätt.

I USA däremot har man uppmärksammat problemet. Det engelska läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline har tvingats att betala 3,4 miljarder dollar för att de använt transferpriser på ett olagligt sätt. Och det amerikanska läkemedelsbolaget Merc fick betala 2,3 miljarder dollar i kvarskatt för att de fuskat på samma sätt.
– De multinationella företagen skrattar åt Sverige. Därför är jag även inbjuden till riksdagen för att prata om det.